 | | Foto: Mattias Sundkvist / Hong Kong (2007) |
Das Lied von der Erde är ett enastående verk, unikt i sitt slag, som utgår från texter av Hans Bethge, som i sin tur sammanställt dem från olika översättningar av kinesisk lyrik. Det handlar här närmare bestämt om parafraseringar (”Nachdichtungen”) på andras översättningar. Bethge kunde ingen kinesiska. Mahler har också kraftigt modifierat Betghes texter. Jag tänker inte gå in på texternas ursprung utan de som är intresserade av detta kan besöka den förträffliga sajten www.mahlerarchives.net, där det redogörs utförligt om detta.
Översättningen nedan är mer tänkt som ett hjälpmedel vid lyssnandet och en god idé är att då också ha den tyska texten till hands. En översättning av lyrik kan aldrig göra originalet rättvisa. Det blir ungefär samma effekt, som när man tittar på en western med ”Clintan” dubbad till tyska på tysk TV. Mycket av personligheten går förlorad med det är ändå på sätt och vis begripligt.
Den tyska texten är genomsyrad av högromantikens stilideal. Naturen, ömsom hotfull ömsom hänförande i sin skönhet, spelar en framträdande roll, liksom ljuset det eviga. I denna ”Sångsymfoni” skapar Mahler draman i sex bilder. Musiken bidrar på ett enastående sätt att måla naturen, känslor och sinnesstämningar med starka färger. I centrum befinner sig hela tiden individen som uthärdar livets villkor. Mahlers inomvärdsliga perspektiv, sett mot bakgrund av det mäktiga naturscenariot, skapar en överväldigande känsla av människans övergivenhet och hjälplöshet. Här är naturen det eviga, som hela tiden förnyas medan människan försvinner efter att ha njutit en kort tid av ”livets futiliteter” här på jorden. (”…nicht einmal hundert Jahre darfst du dich ergötzen an all dem morschen Tande dieser Erde”) . Trösten i bedrövelsen är vinet, både i goda vänners lag men även i ensamheten. Eller så drömmer man sig tillbaka med saknad till de flydda ungdomsåren.
Das Trinklied vom Jammer der Erde (Dryckessång om jordens elände) Första bilden. Ett värdshus, fullt av folk. Allmänt rökigt och stökigt. Det sjungs och skrattas. Denna storslaget klingande sång med dess inledande hornfanfar skapar känsla av glädje och triumf. I centrum en trubadur, som lovprisar vinet liksom värdshusvärden, som har källaren full av den gyllene drycken. Man spelar och sjunger och dricker och blir melankolisk. ”Dunkel ist das Leben, ist der Tod” (mörkt är livet, mörk är döden). Orden klingar som en olycksbådande refräng genom hela den första sången och står i motsats till hornfanfaren, som också upprepat återkommer. Det myckna drickande gör att man till slut börjar hallucinera och ser spöken (i skepnad av en apa) eller måhända döden själv, som besudlar ”livets söta doft”. Sångaren når närapå ett hysteriskt tonläge för att sedan återgå till ”refrängens” resignerade; ”mörkt är livet – är döden”. Då är det tid att tömma bägaren till botten och förtränga ångesten.
 | | Foto: Mattias Sundkvist / Kinesiskt värdshus, Lijiang, Kina (2005) |
Nu lockar vinet i sin gyllene pokal.
Men drick inte ännu, först tänker jag sjunga en sång för er.
Sången om sorg, skall klingande skratta till i er själ.
När ofärd närmar sig, ligger själens trädgårdar öde.
Då vissnar de ner och dör, glädjen och sången.
Mörkt är livet, mörk är döden.
Värdshusvärd!
Din källare rymmer det gyllene vinets hela fullhet.
Ge hit… den där lutan, den kallar jag min,
Slå på lutan och tömma glasen,
Det är sån´t som passar bra ihop!
En bägare full med vin vid rätt tillfälle,
är mer värt än alla världens rikedomar!
Mörkt är livet, mörk är döden. Himlens firmament är evigt blått
och jorden kommer länge att stå fast
och blomma upp om våren.
Men du människa, hur länge lever du?
Inte ens hundra år får du glädja dig över
jordens alla ruttna fåfängligheter!
Se dit ner! I månskenet på gravarna, sitter en vild spöklik gestalt. Det är en apa!
Hör ni, hur hans ylande gällt ljuder, ut i livets söta doft.
Men nu – ta vinet, nu är det tid, kamrater!
Töm era gyllene bägare till botten!
Mörkt är livet, mörk är döden.
Der Einsame im Herbst (den ensamme om hösten) Ensamhetens kyla målas ut med hjälp av en frostig stelfrusen och blek naturbild, som i toner illustreras av oboens och fagottens klagande figurer. Hos den ensamme är hjärtat lika fruset som naturen. Han längtar efter vila och vederkvickelse men framförallt väntar han kanske på att kärleken (”Sonne der Liebe”) ska tina upp ett förfruset hjärta.
 | Foto: Mattias Sundkvist / Lijiangfloden, Yangshuo, Kina (2005)
|
Höstdimman svävar blåaktigt över vattnet.
Gräset står övertäckt med rimfrost.
Man säger att en konstnär har spritt ut stoft av jade
över de vackra blommorna. Den söta doften av blommorna har flyktat,
en kall vind böjer ner dess stjälkar,
strax kommer de vissnade gyllene lotusbladen
att glida fram på vattenytan. Mitt hjärta är trött,
min lilla lampa slocknade med ett sprakande,
det påminner mig om sömn.
Jag kommer till dig, trogna viloplats,
ja, ge mig vila, jag behöver vederkvickelse. Jag gråter mycket i mina ensamma stunder,
hösten i mitt hjärta varar alltför länge.
Kärlekens sol, vill du aldrig mer skina,
för att milt torka upp mina bittra tårar? Von der Jugend (om ungdomen) Känslan jag får är att någon betraktar denna bild från ett avstånd. Kanske ser denne någonting, som varit. En idyll ett idealtillstånd från ungdomen, som aldrig mer återkommer. Under ett ögonblick ser betraktaren dammen med sin paviljong och bron, som välver sig som en tigerrygg ut till denna. Där sitter ungdomar och pratar och skrattar med lustiga mössor i nacken. Bilden förstärks, zoomas in, när han ser hur ärmen på klädseln glider ner när någon fattar pennan för att skriva något. Därefter går betraktarens blick till vattenytan, som visar samma sak med en uppenbar skillnad; bron ser nu ut som en halvmåne eftersom den i spegelbilden är krökt åt andra hållet. Allt elegant skildrat i text såväl som i den muntra musiken med stråk av vemod. Som en tavla av Monet. En hägring?
 | Foto: Mattias Sundkvist / Paviljong i Guilin, Kina (2009)
|
Mitt i den lilla dammen
står en paviljong av grönt
och vitt porslin.
Som en tigerrygg
välver sig bron av jade
över till paviljongen.
I det lilla huset sitter vänner
i fina kläder, dricker, pratar,
några skriver vers.
Deras sidenärmar glider tillbaka,
deras sidenmössor sitter lustigt
djupt nere på nacken.
På den lilla dammens lugna
vattenyta, visar sig allting
underbart som en spegelbild.
Allting står på huvudet,
i paviljongen av
grönt och vitt porslin
Som en halvmåne står bron,
i omvänd bågform,
vänner, fina kläder, dricker, pratar.
Von der Schönheit (om skönheten)
Detta är också en bild från ungdomen och ungdomens heta känslor. Här får vi en beskrivning av unga flickor, som plockar blommor vid strandkanten. Hur solstrålarna och vinden leker med deras sköna gestalter och hur de inbördes retas med varandra. Plötsligt dyker unga män upp, vilt ridande på sina hästar. Orkestern ändrar helt karaktär från stillsam idyll till en vilt marschtempo med högljudda hornklanger och fräsande tromboner. Sångsolisten får vackert följa med i tempot och måste sjunga de två påföljande verserna i ett rasande tempo utan att snubbla på orden. En prestation om något. Musiken ändrar sedan abrupt karaktär igen, ryttarna har försvunnit och allting återgår till den inledande idyllen. Den unga flickans upphetsning av denna åsyn skickar heta blickar efter en av de unga männen.
 | | Foto: Chen Xi / Lotusblommor, Lijiang, Kina (2009) |
Unga flickor, plockar blommor,
plockar lotusblommor vid strandkanten.
Mellan buskar och blad sitter de.
Samlar blommor i knäet
och retas med varandra.
Gyllene solstrålar vävs runt gestalterna
och återspeglar dem i den blanka vattenytan.
Solen återspeglar deras slanka lemmar
och deras vackra ögon.
Och sefyren* lyfter smeksamt upp
tyget på deras ärmar och för deras
förtrollande väldoft genom luften.
O se, vilka vackra gossar som tumlar omkring,
på modiga hästar där på strandkanten.
De glänser på långt håll som solstrålar.
Och nu mellan videts gröna grenar,
travar ungfolket hitåt
Hästen till en av dem gnäggar glatt till,
skyggar och spränger iväg,
Över blommor, gräs stapplar hovarna fram,
I framfarten trampar de häftigt ner de nedsjunkna blommorna.
Hej! Vad deras manar fladdrar i tumultet.
Näsborrarna ångar hett.
Gyllene solstrålar vävs runt gestalterna,
återspeglar dem i det blanka vattnet
och den vackraste av jungfrurna, skickar
långa längtansfulla blickar efter honom.
Hennes stolta hållning är endast förställning.
glöden i hennes stora ögon,
dunklet av hennes heta blick
dallrar ännu klagande av hennes hjärtas upphetsning.
*västanvinden
Der Trunkene im Frühling (den druckne om våren) Från att ha varit på livets ljusa sida och den oskyldiga och känsloladdade ungdomstiden återstår nu endast avigsidorna. Nästa sång, beskriver en tämligen misslyckad existens, vars enda intresse kvar i livet är att sova och dricka vin. Musiken är häpnadsväckande munter och har lite karaktären av ett ”scherzo”. Det verkar nästan lite väl idylliskt. Anar man kanhända även en viss desperation här? Lite kvicknar han till, när fågeln meddelar att våren kommit över natten. Efter att ha begrundat detta faktum ett ögonblick, drar han ändå slutsatsen att det inte är något som angår honom. Det är bättre att låta sig berusas av vinet.
Om nu livet bara är en dröm,  | | Foto: Mattias Sundkvist / Vårbild från Kunming, Kina (2005) |
varför då möda och plåga?
Jag dricker tills jag inte kan mer,
Hela, långa dan!
Och när jag inte kan dricka mer,
eftersom strupe och själ är fulla,
Då tumlar jag fram till min dörr
och sover underbart.
Vad hör jag när jag vaknar? Lyssna!
En fågel sjunger i trädet.
Jag frågar honom om det är vår.
För mig är allt som i en dröm.
Fågeln kvittrar; Ja! Våren,
våren har kommit, den kom i natt.
Ur djup begrundan lyssnar jag till.
Fågeln sjunger och skrattar.
Jag fyller min bägare igen
och tömmer den till botten.
Och sjunger tills månen börjar lysa
på det svarta himlavalvet.
Och när jag inte kan sjunga mer,
så somnar jag igen.
Vad bryr jag mig om våren,
låt mig vara drucken!
Der Abschied (avskedet) Text och musik målar upp ett mörkt och hotfullt bakgrundscenario till det drama som ska utspelas i slutet. Avskedets drama. Avskedet till livet. Texten är full av symbolik och vimlar av ord som; "kühl", ”dunkel”, ”blassen” (sval, mörk, blekna) liksom ”Mond”, ”Abend”, Schatten”,” Dämmerung” (måne, kväll, skugga, skymning). En förtrollande kväll, som är hänförande i sin skönhet. Ändå finns det mörka, det kyliga, det kalla, hela tiden i bakgrunden.
Mörkret sänker sig ner i dalar och över trädtoppar. Orkesterns mörka klanger, basar, harpa och träblåsets djupaste register skapar en bister, kylig atmosfär. Naturljuden som avspeglas i oboens och flöjtens livfulla figurer, löper av och an, fram och tillbaka understött av valthornet. Plötsligt bryter ett ljus fram, då månen stiger upp på himlen som ett skepp på oceanen. För att sedan återgå till samma stämningsläge som innan. Harpa och oboe illustrerar bäckens välljud. Texten rymmer mycket nostalgi och tillbakablickar mot lyckligare dagar. Tröttheten är utbredd hos människor och natur. I inledningen anar man också konturerna av ett tema, som senare tydligt framträder som en återhållen sorgmarsch i det orkestermellanspel, som syftar fram emot avskedet. Ett avsked man fruktar för men som är oundvikligt. Vännen får vänta länge på det sista avskedet (”ich harre sein bis zum letzten Lebewohl”) . Den ene vännen frågar varför de egentligen måste skiljas. ( „…warum es müßte sein“). Vännen svarar att han nu vill ge sig av och i lugn och ro vill vänta på sin ”stund”. Livet har inte någonting mer att ge och det verkar som om han är både trött och besviken.
Skönheten, den eviga kärleken och naturen representerar det eviga. (”O Schönheit! O ewigen Liebens - Lebenstrunkne Welt!”) Människan försvinner efter en kort tid på jorden. Men ljuset finns kvar och jorden står kvar därför att den förnyas varje år i ett evigt kretslopp.
Solen går ner bakom berget.
I alla dalar sänker sig kvällen,  | | Foto: Mattias Sundkvist / Paviljong i Guilin, Kina (2009) |
med sina skuggor, fulla av kyla.
Och se, som en silverne bark svävar
månen upp på det blå himmelshavet.
Jag känner en kylig vind blåsa
bakom de mörka granarna
Full av välljud sjunger bäcken genom mörkret.
Blommorna bleknar i skymningsljuset.
Jorden andas full av vila och sömn,
All längtan vill nu drömma.
De trötta människorna går hemåt
För att i sömnen åter påminna sig
om ungdom och svunnen lycka.
Fåglarna sitter stilla på sina grenar
Jorden somnar in.
Det viner kyligt i skuggan av mina granar,
Jag står här och väntar på min vän,
Jag väntar på honom för sista avskedshälsningen.
O min vän, jag längtar efter att få njuta
av kvällens skönhet vid din sida.
Varför dröjer du? Du lämnar mig länge ensam.
Jag vandrar av och an med min luta,
på vägar, som sväller av grönt gräs.
O skönhet! O evig kärlek – livsberusade värld!
Han steg av hästen, räckte fram avskedsdrycken
till honom. Han frågade honom:
Vart han går och varför det måste vara så,
Han sade, med beslöjad stämma. Du min vän,
lyckan var mig inte huld i denna värld.
Vart jag går? Jag går. Jag vandrar till bergen.
Jag söker ro för mitt ensamma hjärta.
Jag vandrar till min hemvist, min plats
Jag kommer aldrig mer att dra ut i fjärran.
Mitt hjärta är stilla och väntar på sin stund.
Jorden den kära,
överallt blommar den upp om våren och grönskar ånyo.
Överallt och evigt,
det fjärran blå ljuset,
evigt… evigt…
Det ligger nära till hands, att förstå detta verk som Mahlers farväl till livet. Han hade under de senaste åren förlorat en dotter i scharlakansfeber, mist jobbet på hovoperan i Wien p.g.a. av intrigspel med antisemitiska övertoner. Dessutom levde han i ovisshet om sin hälsa och med känslan av att hans dagar var räknade.
Intressant i detta sammanhang är också att symfoni nr 8 skrevs parallellt med ”das Lied von der Erde”. Bruno Walter förundrade sig över att två så diametralt olika verk, härstammar från en och samme tonsättare. Från den trosvissa övertygelsen om att vara ett med skaparen, till att vara utelämnad åt hopplöshet och förgängelse.
Mahler hade också frågat Walter vid ett tillfälle, visserligen skämtsamt, om inte folk skulle gå hem och ta livet av sig efter att ha hört detta.
Denna händelse kanske bäst illustreras av följande mahlercitat: ”Wer nicht übertreibt, ist uninteressant.” (den som inte överdriver är ointressant).
Verket framfördes första gången den 20 november 1911 i Tonhalle i München. Sex månader efter Mahlers död. Dirigent var Bruno Walter.
Lars Sundkvist 10.03.2009
|
