Reflektioner, arkiv

Höjdpunkterna i denna samling törs jag nog redan nu säga är de nio Mahlersymfonierna som i uppfräschat ljud är av högsta klass på alla sätt. Ingen skivsamling är komplett utan Bernsteins expressiva och inlevelsefulla tolkningar av dessa mästerverk. Jag har också hört ett par av Beethovensymfonierna och de är naturligtvis bra men det känns inte som om Beethoven låg Bernstein närmast om hjärtat. Bättre då är hans Mozart, Schubert och Haydn där han verkligen låter musiken sprudla fram, ja ibland så till den milda grad att man undrar om han fortfarande har full kontroll över musicerandet !

Bernsteins Sibelius är svårare att bedöma. Tolkningarna innehåller både toppar och dalar och det verkar ibland som om Bernstein inte riktigt är på "speaking terms" med Sibelius ibland kärva och kortfattade tonspråk. Boxen innehåller också inspelningar av tre symfonier av Carl Nielsen (nr 3,4 och 5). Detta är musik som skulle kunna vara skriven för Bernstein och detta är verkligen tolkningar av högsta klass som aldrig släpper taget om lyssnarens uppmärksamhet.

Förutom i ett par av Nielsensymfonierna(där orkestern är dansk) så är det New York Filharmonikerna som är Bernsteins instrument. New York Filharmonikerna vid denna tid (och även nu) når inte samma höjder som t ex orkestrarna i Amsterdam, Wien, London eller München bara för att nämna några och visst sitter man ibland och önskar att han haft inte bara en mycket bra orkester till sitt förfogande utan en fantastisk dito. Det är dock alltid en upplevelse att få höra Bernstein musicera och jag ser verkligen fram emot att få fortsätta att botansiera i denna box fylld av musikaliska överraskningar. /2011-02-05 Staffan

Att det gick att göra en sådan inspirationsbefriad version av Berlioz nyskapande symfoni är ett mysterium.  Här finns inget av det drama och karaktär som stora uttolkare som t.ex. Colin Davis gjort. Detta är musikexpediering. Här är verket punkt slut. Detta duger inte. Dirigenten måste hitta verkets personlighet. Den ungdomliga drömska förälskelsen som inleder verket är väldigt återhållsamt. Valsen (utan den obligata kornetten) låter pliktskyldig, scen på landet saknar atmosfär, marsch till avrättningsplatsen saknar drama och häxsabbaten är närmast en tebjudning för osympatiska damer. Orkestern spelar bra under hårda tyglar. Skivan räddas av den dramatiska scenen ur Cleopatra där sopranen Anna Caterina Antonacci struntar i dirigenten och målar ut hela sitt register på Birgit Nilsson-manér. Detta är skivans behållning men knappast Berlioz finaste skaparögonblick. Ljudet har ett imponerande djup men det finns ingen rymd kring klangen vilket gör ett udda intryck. BIS har inte lyckats speciellt bra på standardreperotaren tidigare och bör återgå till sina spännande odysséer i okänd men bra musik och lämna verk som detta till de som kan. BIS borde faktiskt beakta arkiven som hyser mästare som Colin Davis, Charles Munch och senare tid Marc Minkowski. Denna CD tillför ingenting av vikt till skivkatalogen.

/Björn

Fört och främst; ”Wienarna” spelar fantastiskt. Vilken hänförande klang! Ljudet på skivan är i toppklass. Brasset är oerhört imponerande! Snärtiga horn, kristallklara trumpeter och synnerligen häftiga tromboner. Nämnas måste också den överjordiskt sköna tredje satsen, som är så smärtsamt vacker, att det svider i tårkanalerna.
Boulez är betydligt kontrastrikare än vad Solti är och jag fick känslan av att hans tolkning bygger mycket på detta. Han ger också tid för reflektion. Inför varje klimax skruvar han gradvis på spänningen tills hela orkestern blommar ut i sin fulla prakt. Det är mäktigt och det blir åka av. Hela den uppdämda spänningen släpps lös utan hämningar!
Vi har någon gång haft invändningen att en person med en så uttalad ateistisk livssyn skulle ha svårt att omfatta Mahlers många bottnar. Måste dock vara jobbigt att stå och dirigera ett sådan här verk och överbevisas gång på gång. Fattar inte karl´n det?

Solti har få andningshål. Det är full fart från allra första början. Ett par gånger fick jag intrycket att orkestern sprang ifrån honom. Det är förstås en rasande uppvisning och ett enormt driv. Men han når aldrig några djup som t.ex Bernstein och för all del även Boulez. Det som är mest häpnadsväckande med Soltis tolkning är att den aldrig tappar energi och den håller ihop ända till sluttonen. Det är rasande häftigt och hur kul som helst. Men jag är tveksam om Mahler skulle ha ansett det lämpligt att, ta in stormtrupperna för att reda ut sin själsliga ångest. Även om ”Alma-temat” och tredje satsen bjuder på viss återblick, blir dessa partier tämligen tilltufsade av den övriga turbulensen.  

Som följd av vad jag sagt ovan så får jag nog uppgradera Boulez Mahler-sexa. Den är genomtänkt och klar utan att på något sätt göra avkall på känslan i musiken. När det gäller hans Mahler-inspelningar är Boulez minst sagt kontroversiell. Vill man klanka ner på hans Mahler, vilket jag ofta gör, ska man nog börja med de andra symfonierna. Här ska man i alla fall inte starta -  då tror jag att man är fel ute!   

Sedan kommer man till symfonierna………………. Ja, hm..  -  här funkar ingenting för mig som lyssnare - dessvärre. Eller är det Schubert det är fel på? Varför kan inte en gudabenådad melodimakare som Schubert skriva symfonier? Varför låter höjdpunkterna som västgötaklimax? Sån´t kan man gå och grubbla över. Det är inte lätt att sätta fingret på problemet. Ibland tänker jag att det beror på att det lyriska och det dramatiska i Schuberts symfonier inte är kompatibla. De är till sina väsen så främmande för varandra att de inte går att få dem att fungera ihop. Eller så lyckas han bara inte med detta. Åtminstone i mina öron. Det är som att föra samma poler i två magneter mot varandra. De repellerar. Ofta frapperas jag också av att momentum blir ett envetet hamrande av ett argument/påstående, som har svårt att övertyga. Antagligen är det väl bara jag som har problem med detta. Men för mig känns det som om Schuberts alla symfonier är  ”ofullbordade”. Nämligen, jag tycker aldrig att han får sagt det han egentligen strävar efter att få säga. Det är synd. Men det är nog mest jag som lider!/Lars Sundkvist

Det finns musik av både små och stora tonsättare som världen skulle kunna klara sig utan. Här är min högst personliga lista över tio stycken som borde ha fått falla i glömska.

• Rodion Schechedrins "Carmen-svit". Bizet är oftast inte kul ens i original-tappning. Här blir han näst intill pinsam.
• Minst 50 av Haydns symfonier. Haydn var en glad prick som inte drog sig för att upprepa sig själv. Men det finns faktiskt gränser även för detta.
• Pierre Boulezs pianosonater. Så obegripliga att de är helt omöjliga att ge ett omdöme. En slumpgenerator hade ordnat tonerna mer spännande.
• Shostakovich symfoni nr 2, "Första Maj". Lika enfaldig som dess titel.
• Beethovens "Mässa i C" (Gäääspppp)
• 90 % av alla barockoperor. Alla har samma handling. Alla är uppbyggda på samma sätt och alla låter likadant.
• Vaughan-Williams "Sinfonia Antartica". Bakom en lovande titel visar det sig finnas bara fragmentarisk musik, som knappast kan kallas för Sinfonia.
• Franz Liszts "Ungerska Fantasier". Liszt musik lämnar bara i undantagsfall startbanan. De här styckena rör sig inte ens ur fläcken.
• "Credo" och "Pater Noster" av Igor Stravinsky. Stravinsky kallade Vivaldi för en uppreklamerad tråkmåns men sanningen är nog att han själv, bland allt det geniala, lyckats ganska bra i tråkmånsgenren. Det här är bara två exempel.
• Debussys "Le Martyre de Saint Sebastien". Den sanne martyren är den lyssnare som lyckas hålla sig vaken genom hela stycket./Staffan Sundkvist
  

Avsikten med priset är att hitta unga svenska dirigenter som har potential att nå högsta internationella nivå. Vinnaren får, förutom möjligheten att dirigera Sinfoniettan vid en offentlig konsert, ett stipendium på 150 000 kr. Tidigare vinnare har också inlett internationella karriärer. Den förste pristagaren Johannes Gustavsson är aktuell med en ganska ny skivinspelning av Anders Eliasssons musik på det tyska skivmärket CPO.

Årets semifinalister var Johan Larsson, Magnus Karlsson och Andreas Lönnqvist. Det var också den sistnämnde som till sist fick ta emot stipendiechecken som slutsegrare. Finalkonserten var högintressant och till detta bidrog Andreas Brantelid som var solist i Boccherinis cellokonsert nr 9. På reportoaren i övrigt stod ouvetyren till Läderlappen av Johan Strauss, Two Organas av Oliver Knussen samt Brahms andra symfoni.

Juryns ordförande är Staffan Sundkvist och i övrigt ingick följande personer: Stefan Forsberg, VD Konserthuset, Anders Hillborg, tonsättare, Okko Kamu, mästerdirigent, Marie Rosenmir, Svenska Dirigentföreningen, Daniel Blendulf, dirigent och cellist, Leo Winland, solocellist Stockholm Sinfonietta, Anders Kimby, violinist Stockholm Sinfonietta samt Kent Jonsson, solotrumpet Stockholm Sinfonietta.

Vi gratulerar Andreas Lönnqvist och tillönskar honom en lång och framgångsrik karriär!

Av en slump fick jag för en månad sedan höra en bit av hans musik och denfångade genast mitt intresse. Nu har jag lyssnat på hans tredje och sjunde symfonier samt pianokonserten och mitt första intryck har förstärkts. Peter Mennin är en tonsättare vars relativa okändhet är något av en gåta.

USA har inte producerat särskilt många stora tonsättare med tanke på landets storlek och att det är fullt av invandrare från hela världen. Man kan tycka att en sådan som Mennin därmed borde vara mer uppmärksammad. Under hans livstid så var han ett stort namn och hans musik uruppfördes av landets största orkestrar med dirigenter som Szell, Martinon, Miitropoulus m fl. Därefter har musiken inte nått några större lyssnarskaror ens bland sådana inbitna musiklyssnare som jag själv. Man kan fråga sig varför.

Någon har beskrivit Mennins musik som en blandning av Hindemith och Vaughan-Williams. Det är ingen dum karatärestisk men musiken är också kryddad med Holmboe, Martinu, Roussel och Bach. Slå alla dessa i en mixer, kör i två minuter och ut kommer en helt egen röst och den tillhör Peter Mennin !

Den tredje symfonin är uppbyggd i tre relativt korta satser. Hela symfonin har en speltid på dryga 22 minuter. Den är rytmiskt melodisk med ett inte obetydligt inslag av aggresivitet. Det är lätt att associera såväl till Roussel som Martinu. Musiken är otroligt skickligt sammansatt och i all musik som jag hört av Mennin så häpnar man över hantverksskickligheten och instrumentationskonsten. Den som gillar symfonier av Martinu och Roussel skall inte missa den här.

Pianokonserten är av lite annan karaktär. Den är visserligen i tre satser men har väldigt lite gemensamt med den romatiska pianokonserten eller med t ex Bartoks dito. Här har istället barocken fått stå modell och i de svindlande yttersatserna får man som lyssnare verkligen anstränga sig för att följa med. Det låter ungefär som en pianokonsert komponerad av en Bach som är svårt drabbad av ADHD instrumenterad av Stokowski. 

Sjunde symfonin anses om jag förstått det rätt vara ett av hans främsta verk. Symfonin skrevs 1963 och är tonal men med inslag av tolvton. Ett mycket fantasieggande verk som jag kommer att spela många gånger.

Ser man till årets lista växer sig den misstanken lite större eller vad sägs om detta:

Instrumental barockmusik: Brittisk tonsättare (Purcell)

Vokal barockmusik: Brittiska artister och "halvbrittisk" kompositör (Händel)

Vokal: Brittisk tonsättare (Elgar) brittiska artister, brittiskt skivmärke

Konsert: Brittisk tonsättare (Britten!?) brittiska artister och brittsiskt skivmärke

Samtida: "British songwriting"

Tidig musik: Brittiska artister

Historisk inspelning: Brittiska artister, brittiskt skivmärke

Instrumentalmusik: Brittiskt skivmärke

Opera: Inte en britt !!

Orkester. Brittisk orkester

Recital: Sir Charles Mackerras räknas väl nästan som britt...?

Solo vokal: brittiska artister

Årets inspelning: Befriande fritt från brittisk musik och brittiska artister men däremot är skivmärket brittiskt.

Man kan som trägen musiklyssnare bara sända en tacksamhetens tanke till Storbrittannien där uppenbarligen mer än 80 % av alla skivor som släpps har något av sitt ursprung. Artister som inte kommer från samväldet saknar uppenbarligen det där lilla extra som krävs för att kritikerna i "Grammofån" skall bli nöjda.

Nu skall jag spela en skiva men rysk musik framförd av en amerikansk violast under en tysk dirigent på ett finskt skvimärke men orkstern är bestämt brittisk....../Staffan Sundkvist

Ett känt exempel är hans förtvivlade rop i femmans slutsats efter den kvinna han älskade, Lala. Ropet får där symboliseras av att han upprepar tonen a (La) i ett förtvivlat la-la-la-la. Att Lala övergav honom för en spanjor som hette Carmen i efternamn torde inte heller undgå någon som uppfattar Carmencitaten i samma symfoni.

Men Shostakovich skickar också budskap av ett helt annat slag. I inledningssatsen på nian är parodin på Stalin så pricksäker att jag ofta undrat hur han vågade. Ett tema som är kreativt och bångstyrigt avbryts ideligen av någon som uppenbarligen inte lyssnar på sin omgivning. En perfekt bild av den fria människan och diktatorn !

För en dirigent och en orkester är det för mig helt avgörande hur man lyckas fånga alla dessa underströmmar och dubbla bottnar. Med viss förväntan tog jag mig an de så kritikerrosade inspelningarna av femman och nian med Royal Liverpool och Petrenko utgivna på Naxos. Redan efter fem minuter insåg jag dock att här var det inte fråga om att fundera över några bakomliggande motiv till musiken, här gällde det att spela bra. Och visst spelar de bra, bitvis rent av fantastiskt bra, men inte musicerar de !. Jag har sällan hört någon som så totalt missar musikens verkliga innebörd. Detta är nog den mest välklingande praktmiss jag någonsin hört !/Staffan Sundkvist

Leif Solbergs kvartett är den mest okända musiken kvartetten bjuder på. Solberg, född 1914, skrev sin h-mollkvartett 1945 under en tid då mycket av den konstmusikaliska världen höll på att omforma sitt tonspråk radikalt. Solbergs musik är mycket konventionell och kunde ha varit komponerad i slutet av 1800-talet. Kvartetten är med andra ord extremt konservativ för sin tid. Materialet i kvartetten är ganska attraktivt men faktum är att jag upplever Griegs dito från 1870-talet som mer innovativ och betydligt mer intressant. Denna kvartett tillhör Griegs främsta verk och är musik med substans och är mycket engagerande att höra. Kvartetten av Haydn är den femte ur samlingen opus 76. Haydns mästerskap med att utveckla den moderna stråkkvartetten når här en av många höjdpunkter och detta är genial och spirituell musik att absorberas av. Detta är alltså en rätt udda skiva med en blandad kompott. Kvartetten av Solberg är den minst intressanta trots god uppbackning. Genomgående får samtliga verk kompetenta och skickligt genomförda framföranden. Lite mer djärvhet, humor och värme är det som saknas för att kunna ge högsta betyg, men visst är detta en trevlig skiva som man kan höra i ett svep om man så önskar. Skivan har en välbalanserad och tydlig ljudbild./Björn Sundkvist

--------------------------------------------

Franz Schmidt: Das Buch mit sieben Siegeln

Johannes Chum, Robert Holl, Sandra Trattnigg, Wiener Singverein, Tonkunstler Orchester Niederosterreich/Kristjan Järvi. Chandos CHSA50612 2SACDs

I jämförelse med deras musik ansågs Schmidt alltför konservativ. Idag måste nog detta anses som orättvist då Schmidts musik både är spännande och personlig. Schmidts något naiva politiska inställning i samband med nazisternas terror kanske också har bidragit till att eftervärlden haft något svårt för hans musik. Varje ny utgåva av detta underskattade verk förtjänar ett omnämnande. När verket kom ut på etiketten Orfeo under dirigenten Zagrosek för många år sedan var det en ovanlig händelse, men sedan dess har även dirigenter som Welser-Möst (EMI) och Harnoncourt (Teldec) förärat oss med sina versioner, alla mycket bra på sitt respektive sätt. Den första inspelningen kom dock redan 1959 under Mitropolous. Kristjan Järvi, den yngste i dirigentklanen Järvi, har under hösten 2005 spelat in sin tolkning i samband med liveframföranden. Chandos släpper nu denna tilldragelse på cd och ger oss kanske inte den mest ödesmättade versionen, men Järvi håller ihop verket till en god enhet. Tyvärr infinner sig känslan att det går att göra mera av detta verk. Man saknar lite gnista hos alla inblandade, främst sångarna. Kanske var uppdraget att framföra verket tillräcklig utmaning i sig än en lustfylld angelägenhet? Ljudbilden godkänd, men man har konstigt nog tagit med applåder från första delens avslutning fast det borde ha varit möjligt att redigera bort. Orkester och kör spelar och sjunger habilt. Solisterna är fullt adekvata, men försök gärna få tag på Harnoncourts inspelning i första hand såvida inte sacd-formatet lockar mer än den bästa tolkningen. Harnoncourts version är mer högtidlig och dramatiskt och sångarinsatserna mer övertygande. Järvis version är också bra och det är angeläget att verket finns tillgänglig på skiva. Förhoppningsvis finner detta oratorium fler vänner om verket sprids på skiva i större omfattning. Om musiken tilltalar, gå gärna vidare och lyssna på hans symfonier, den fjärde är ett mästerverk! /Björn Sundkvist

Symfonin är ingalunda dålig, men musikerna ställs inför en stor utmaning att göra den rättvisa. Musiken är väldigt offensiv, nästan argsint i sin framtoning. Så verket måste spelas intensivt och engagerat men samtidigt känsligt för struktur och detaljer. Noseda lyckas bra med detta tillsammans med sin fina orkester i Manchester. Konkurrensen på skiva är tuff. Vi har Eugene Ormandys inspelning på Sony som är en referensinspelning för många, liksom någon av Svetlanovs versioner, antingen den på Warner eller den som jag är mest förtjust från 1966 som återfinns på lågprismärket Regis. "Dödens ö" är suggestiv tondikt inspirerad av Arnold Böcklins målning. Även detta framförande är övertygande, men det finns ett flertal inspelningar som kan aspirera som toppkandidater även här. Slutligen bjuds vi på Rachmaninovs första tankar kring den symfoniska formen komponerat då han var då sjutton år gammal. Denna "ungdomssymfoni" är snudd på kuriosa och kanske mest angelägen för dem som vill höra allt tonsättaren skrev.

Noseda har fin känsla för den ryska musiken och kan gestalta den väl. Kanske har hans tid tillsammans med Gergiev vid Kirovoperan gjort honom till en naturlig exponent av Rachmaninovs musik? Om detta är en start för ny cykel av tonsättarens orkesterverk så är det en ganska övertygande början, men ovan nämnda referensinspelningar är ohotade. Om Noseda kommer med de resterande symfonierna och de symfoniska danserna kommer hans kvalitéer som Rachmaninovinterpret riktigt få bekänna färg. Chandos presenterar musiken med god dynamik och rymd./Björn Sundkvist

Bruckners symfonier är ogenerat "andliga" och alla framföranden som vill göra verken rättvisa måste fundera över och förhålla sig till detta. Alla försök att framföra Bruckners musik som klangmonument faller platt till marken.

Nu är det emellertid så lyckligt att den som vill lära känna Bruckners musik på djupet också har rika möjligheter till det eftersom det finns många bra inspelningar av hans symfonier. Detta gäller också den åttonde och nionde symfonin men här finns dessutom två inspelningar som är genialiska.

I liveupptagningar från London 1970 finns två formidabla tolkningar av Jascha Horenstein där han har BBC SO till hjälp i nian och LSO i åttan. Detta är inspelningar av sådan kraft och tyngd där alla inblandade förmedlar insikter om innehållet i musiken på ett sätt som tar andan ur lyssnaren. Jag har i min skivsamling en hel bunt inspelningar av såväl åttan som nian men denna inspelning från BBC Legends står helt enkelt i en särklass. Alla sanna älskare av dessa båda symfonier borde få höra dem spelade på detta sätt. Här finns precis allt.

Horenstein balanserar form och innehåll på ett sätt som ingen annan gjort. Lägg därtill att båda orkestrarna följer hans intentioner på ett närmast magiskt sätt. Trots att detta är fråga om liveupptagingar från 1970 så är dessutom ljudupptagningarna av mycket bra kvalité och bör därför inte skrämma ens en mycket kräsen lyssnare.

Jag har dryga 2500 CD skivor i hyllan skulle jag plocka ut tre stycken som ovärderliga så är detta utan tvekan två av dem !! /Staffan Sundkvist

-----------------------------------------------

Med detta som utgångspunkt kan man försvara t ex de förändringar som Stokowski kunde göra. Det betyder inte att jag alltid gillar dem och vissa förändringar får mig att helt avstå från att lyssna eftersom de inte kommunicerar med mig. Vad jag säger är alltså att jag förstår varför man gör de flesta förändringar inte att jag alltid gillar dem.

Ibland går dock dirigenten in och gör förändringar som är outgrundliga, dvs jag förstår inte ens varför de görs. Ett färskt exempel på detta är Gergievs inspelning av Mahlers sjätte symfoni med LSO. Där byter Gergiev ut de tre pukslagen som avslutar scherzot mot tre pizzicton i basarna. Skillnaden är mycket liten men just därför är den också svår att förstå. Pukorna i scherzot spelar en viktig roll för det "musikaliska sammanhanget" och det är lätt att se poängen med att avslutningen och inledningen av satsen hänger ihop även instrumenteringsmässigt. Lägg därtill att Mahler var mästerlig när det gäller instrumentering vilket rimligtvis borde innebära en viss tröskel för alla som funderar på förändringar. Mot den bakgrunden är det för mig närmast obegripligt att Gergiev gör denna förändring.

Jag kan tycka att det är lite synd. Gergiev lyckas väl med att förmedla Mahlers musik. Den enda sats jag känner lite tveksamhet inför är just scherzot.  Det beror naturligtvis inte på denna detalj (även om den är irriterande) utan mer på helhetsintrycket. Soltis Mahlersexa som i många stycken har mycket gemensamt med Gergiev har den fördelen att den har ett scherzo som känns mer genuint och som på ett bättre sätt håller ihop med resten av symfonin.

När man petar i instrumenteringen utan att lyssnaren förstår varför då är sådana förändringar onödiga. Det är dock förhoppningsvis så att någon annan (förutom Gergiev) både hör och förstår vitsen med just denna justering av Mahlers hantverk och då är ju allt gott och väl (för dem). /Staffan Sundkvist

Villa-Lobos är en vit fläck på min musik-lyssnarkarta. Därför var jag rätt nyfiken på hur hans symfonier låter. Det omedelbara intrycket; som att lyssna på vaktparaden, rytmiskt och högljutt utan någon vidare substans. Det är dock svårt att avge något omdöme om musik man hör första gången. Här tarvas nog flera genomlyssningar för att förstå vad det är man egentligen har hört.
Inspelningen som sådan är av yppersta klass. Radio-Symfoniorkestern i Stuttgart gör sitt yttersta för att gestalta Villa-Lobos överdådiga klanger och rytmer. Associationen till Ives och Hindemith ligger nära till hands. Men här finns en hel uppsjö stilar representerade. Av dessa två symfonier är nr 12 den mest strukturerade och kanske därmed lättast att ta till sig. Känner man för att föra oväsen ett tag så är denna skiva perfekt att lägga i CD-spelaren.

Heitor Villa-Lobos
Symfoni nr 4 och 12
Radio-Sinfonieorchster Stuttgart
Dir. Carl St.Clair
(CPO***)
---------------------------------------------------

Skivan innehåller även logiskt nog Wagners egen "Siegfrid-idyll" skriven till makan Cosima. Neeme Järvi som gett oss rätt bleka Tjajkovskijutgåvor på BIS under senaste tiden visar här gammal god form. Tungt intensivt orkesterspel med glödande stråkar och massivt brass. Denna "snabbversion" av ringen är rätt underhållande och värd att lyssna på. Det finns en bra version med Edo De Waart på RCA också, men Chandos har som extra plus ett fantastiskt maffigt ljud!

Jag kan absolut rekommedera denna skiva.

(22.04.08)

Det som främst frapperar är den klangliga skönhet, som denna musik bjuder på. Med en bred, ofta impressionistisk, klangpalett målar Koechlin imponerande säkert en mångfacetterad klangvärld med rik atmosfär.

Det handlar om fem olika opus samman- ställda till ett gemensamt verk. Det första verket på CD:n, "Tre poem", har även tre sångsolister av högsta klass. Iris Vermillion är bländande i den första sången, en vaggsång för sälar!
Det andra opuset skulle på modern svenska kunna kallas "Vårruset" (la course de printemps) innehåller häftigt virituost orkesterspel, där stämningsmusiken i det tidigare ersatts av betydligt mer rytmiska och grälla klangfärger.
Det tredje opuset "Meditation" är en högstämd koralmelodi, som förekommer i olika variatoner. Här ingår även orgel i höjdpunkterna.
Det fjärde opuset "Djungelns lag" är ett strävt stycke musik, som ligger nära före- gående opus i sin karaktär.
Det femte opuset ("les Bandar-log") är synnerligen märkligt. När det plötsligt utan förvarning dyker upp en tolvtonsslinga i musiken följt av en bachliknande fuga samt avslutningsvis ett helt batteri av atonala upptåg, då kan man som lyssnare helt tappa fattningen. Det är rätt roligt men smått bisarrt.

Sammanfattningsvis, ge denna musik en chans! Det första CD:n är formidabel, som jag ofta återkommer till. CD 2 ger ett litet mer splittrat intryck.