Entartete Musik

Gideon Klein: Den kompletta kammarmusiken för stråkar. Kociankvartetten.  (Praga Digitals SACD)

Erwin Schulhoff/Viktor Ullmann/Adolf Busch/Heinrich Kaminski: Musik för stråkkvartett. Casalkvartetten (Telos CD)

Hans Krása: Den kompletta kammarmusiken. Kociankvartetten, m.fl.
(Praga Digitals CD)

Jag har under en period lyssnat på några inspelningar av tonsättare, som skrivit musik som betecknats som dekadent eller ”entartet”. Begreppet kommer från nazistpartiet i Tyskland, som bekämpade allt i samhället, som inte var förenligt med deras ideologi. Sålunda även på musikens område. Det räckte med att ha judiskt påbrå och/eller ha viss förkärlek för jazz eller atonal musik, för att hamna i den kategorin. Cirka sex miljoner judar dog i förintelsen. Fyra av dessa var tonsättarna på dessa tre skivor, Klein, Krasa, Ullmann och Schulhoff. De tre förstnämnda gasades ihjäl medan Schulhoff dog i tuberkulos till följd av lägerförhållandena.

De ger därmed ansikten till de många som gick under. Den mänskliga katastrofen är givetvis ofantlig, därtill kan i detta sammanhang läggas den förlust av musikaliskt högt begåvade människor, som aldrig fick chansen att ytterligare utvecklas.

Gideon Klein, Hans Krasa och Victor Ullmann låg bakom det omtalade rika musiklivet i gettot i Theresienstadt. Trots de vidriga omständigheterna komponerades och framfördes här originell och synnerligen högklassig musik.
Hur dessa omständigheter påverkade deras sätt att skriva musik är faktiskt svårt att säga något definitivt om. Givetvis finns inflytanden av förkrigstidens liksom av krigets stämningar i musiken då hela tidsandan präglades av detta. Däremot kan man tydligt fastslå musikaliska inflytanden från exempelvis  Janacek och Schönberg. I den tidigare musiken, som de komponerade på 20-talet finns även stråk av den s.k. dekandenta cabarestilen à la Kurt Weill. Tydligast framgår kanske detta i Krasas musik. Men det viktiga i detta sammanhang är att påpeka att musiken som sådan är högst personlig, alla har de en egen röst. Man kan utan vidare tala om en egen stilriktning med samma höga konstnärliga nivå som mer namnkunniga tonsättare från denna tid som t.ex Shostakovich och Martinu. 

Den första CD:n innehåller Gideon Kleins (1919-1945) kammarmusik för stråkar. Insiktsfullt framförde av Kociankvartetten. Ljudet på skivan är i demonstrationsklass, varmt, djupt och med mycket atmosfär. Klein ansågs, som kanske den störste begåvningen av dem alla. Hans känsla för form och stil är högt utvecklad. Han representerar möjligtvis en mer akademisk något kyligare stil än de övriga. Han påminner en hel del om Schönberg när det gäller konsekvens till form. Ett bra exempel på detta, är ”Fyra satser för stråkkvartett” där inflytandet av andra wienskolan är uppenbart. Tonspråket är kärvt polyfoniskt med täta klang- och melodistrukturer.
Kyligt sakligt och konsekvent är grundtonen i hans musik. Inte den yviga spektakulära stilen som hos Schulhoff och Krasa. Därmed inte sagt att han emellanåt tillåter sig både det ena och det andra. I den inledande muntra stråktrion från 1944 finns en anstrykning av Janacek och en hel del påverkan av moravisk folkmusik, med sina medryckande rytmer. Därtill finns i flera av verken ett slags hånfull arrogans, som svider rätt bra. Jag tänker här bl.a på den rytmiska mellansatsen i stråkkvartett op 2. Under en period intresserade han sig för s.k mikrointervall dvs. kvartstoner eller ”blue notes”. I duon för violin och viola experimenterar han med detta. Där får man som lyssnare finstämma sitt öra för upptäcka detta. Inte helt lättlyssnat.
Skivan avslutas med ett riktigt mästerverk, Fantasi och fuga för stråkkvartett, från 1943. En gripande avslutning, där fugan i sista satsen är fylld av sorg, vemod och förtvivlan. 
Det kan vara också intressant att veta att de flesta av dessa verk hittades 1990 i en resväska  som legat oöppnad sedan kriget. Och det är något att vara tacksam för. För denna musik bidrar, p.g.a dess egenartade och helt självständiga tonspråk, till större förståelse, för den tidens nya musik.

Under rubriken ”Musik är bekännelse”, spelar Casalkvartetten fyra verk för stråkkvartett på denna inspelning på märket Telos. Ljudupptagningen gjordes i en kyrka och har mycket atmosfär och en fyllig maffig klang. Man får inte glömma att vrida ner volymen en hel del för att inte blåsas ur lyssnarfåtöljen när det drar igång. Musikerna tar sig an dessa verk med liv och lust och det är en fröjd från början till slut att lyssna på detta!

Det första verket, som är Erwin Schulhoffs (1894-1942) stråkkvartett nr 1, skriven 1924, fångar direkt lyssnarens uppmärksamhet. Musiken är kvick och sprittande. Inflytande från folkmusik är tydligt. Aggresivt virvlande rytmer, vilda pizzicatogångar ger ett fränt intryck. Det gnisslar och det skrapar Alla stråkinstrumentens klangmöjligheter används till yttersta gräns för att maxa uttrycket. Andra satsens kusligt groteska musik följs sedan av tredje satsens vilda folkmusikaliska rytmer, som senare utvecklas till en ”dance macabre”. Därför kommer det avslutande andantet som sedan övergår till en elegisk klagan som en gripande kontrast till det tidigare. Här finns de bekanta tonupprepningar, som för tankarna till nutida tonsättare. Jag associerade till slutet av Allan Petterssons 7:e symfoni. Schulhoffs första stråkkvarett är ett effektfullt verk, som inte lämnar någon oberörd.

Det andra verket på CD:n är Viktor Ullmans (1898-1944) stråkkvartett nr 3 från 1943. För övrigt den enda stråkkvartetten, som finns bevarad av honom. Detta är också ett starkt verk, som innehåller ett spektrum av känslostämningar, koncentrerade på en speltid på mindre än 15 minuter. Ett slags nostalgisk längtan efter tider som flytt är lite av grundtonen i hela verket. Ett lätt dröjande tema introduceras i första satsen som sedan avlöses av cynismerna och de aggresiva rytmerna i sats nr två. Tredje satsen med sitt spröda fugaliknande tema för tankarna till Bach. Sorg och vemod är gundtonen här. Verket avslutas ändå i en hoppfull anda, nästan triumfatoriskt innan det klingar ut med det stilla längtansfulla temat från första satsen.
Ett utsökt litet konstverk, som mycket väl speglar de förhållanden, som musiken komponerades under. En personlig favorit!
 
Adolf Busch (1891-1952), hade inget judiskt påbrå men opponerade sig så starkt mot förföljelserna att han fick fly till Schweiz och senare vidare till USA. Han var även grundare av den bekanta Busch-kvartetten och bror till den kände dirigenten Fritz Busch. Adolf Busch bidrar på denna CD med en kvartettsats i b-moll, som går från ett lento till ett vivace och slutligen till ett prestissimo. Vad ska man nu säga om detta verk? Det kan vara lätt att försumma det p.g.a att det upptar minst tid på skivan. Faktum är dock att det växer oerhört för varje genomlyssning. Det är fantasirikt, livfullt och med starka musikaliska ideér. Musiken har inte alls samma aggresiva framtoning som hos Schulhoff eller Ullmann utan rötterna finns i senromatiken. Enligt texthäftet influerades han av Max Regers musik. Jag tycker han visar upp ett imponerande kunnande i detta korta verk. Tyvärr, p.g.a av diverse omständigheter, kunde han aldrig forsätta sin karriär efter kriget.

Carl Orff, som var elev till Heinrich Kaminski (1886-1946) beskriver honom som en ”hymnicist”. Ett ord som jag aldrig tidigare stött på men som är en träffande beskrivning på den stråkkvartett i F från 1917, som finns här. I texthäftet beskrivs Kaminski också som djupt religiös och som en människovän av stora mått. Kaminski var också tvingad till exil i Schweiz, p.g.a sitt judiska påbrå. Stråkkvartetten som finns på denna CD är som sagt klart ”hymnisk” till sin grundkaraktär. Möjligtvis kan den tolkas som en elegi över första världskrigets offer. Kaminiski har liksom Busch  sin grund i romantiken. Bitvis är det oerhört vackert. Här finns även bitterljuva partier fulla av sentimentalitet. I den sats som betecknas ”energisch” är det mer likt ett scherzo av Mendelssohn än det annars tidstypiskt rytmiskt dissonanta. Detta är ett gripande och säreget verk som det förmodligen inte finns någon motsvarighet till.
Sammanfattningsvis är denna varierande CD facinerande. Den blir rikligt belönad, som tar sig rejält med tid för att lära känna denna fantastiska musik!

Sista CD:n innehåller den kompletta kammarmusiken av Hans Krasa (1899-1944), måhända den underligaste fågeln av dem alla. De är omöjligt att placera in honom i något fack eftersom han hela tiden bryter mönstret. Det är musik med tvära kast, vansinniga infall, ja emellanåt fullständigt skruvat. Ironin flödar. Han hyser förkärlek för det groteska och vulgära och blandar detta med det smått löjeväckande och banala. Man kan småle åt vissa infall men får vara beredd på att leendet i nästa moment snabbt kan stelna. En bitterljuv melodi, som starkt påminner om krigstidens slagdängor återkommer i två av verken, ”Tema och variationer för stråkkvartett” samt ”Konsert för sju instrument och cembalo”. Melodin kallas ”Annas sång” Den blev snabbt ett ”örhänge”, som folk gnolade. Med den melodin samt operan ”Brundibár” (Humlan) gjorde sig Krasa ett namn vid den tiden. När han använder sig av ”Annas sång” i verken på denna CD, står den i bjärt kontrast till det övriga innehållet och kan överraskande dyka upp i de mest spektakulära partierna. Effekten är bedövande. Snacka om att tappa hakan!
Denna CD är nog en av de märkligaste jag någonsin hört. Det är bara synd att den verkar vara svår att få tag på. Denna inspelning borde betraktas som en kulturgärning av stora mått och få tillbörlig uppmärksamhet i större sammanhang! En sak är säker, Krasa har din odelade uppmärksamhet från början till slut.                                               

Även om man definitivt kan kategorisera musiken i en egen genre och benämningen finns ju redan i begreppet ”Entartete Musik” har den en enorm spännvidd. Från Gideon Kleins formellt strikta till Hans Krasas lössläppthet. Som jag sa i början, har jag ägnat många timmar åt musiken på dessa tre CD-skivor. Det är en intressant resa. Gör den!

Lars Sundkvist