Recension 2011 mars

VERDI Requiem • Helmuth Rilling, cond; Stuttgart RSO; Stuttgart Gächinger Kantorei; Luba OrgonáÅ¡ová (sop); Anke Vondung (mez); Alfred Kim (ten); Carlo Colombara (bs) • HÄNSSLER 98606 (2 CDs: 86:41)

Det är fascinerande hur kristna motiv genom århundradena inspirerat tonsättare att åstadkomma stordåd. Det måste vara något särskilt med denna inspirationskälla. Vad vore t ex Bach och Händel utan kyrkomusiken, Beethoven utan Missa Solemnis, Mozart och Haydn utan sina mässor, Bruckner eller Mahler utan sina andligt sökande symfonier, Stravinsky utan Psalmsymfonin, Brahms och Fauré utan sina rekvier eller varför inte nämna Arvo Pärt, Franz Schmidt eller Sven-David Sandström ja listan kan göras oändligt lång.

Till denna lista ska man också naturligtvis lägga kanske det tydligaste exemplet av alla; Verdi med sin Messa da Requiem. Giuseppe Verdi var inte känd för att vara en ”andlig” person i den bemärkelsen att han kunde kopplas ihop med kyrkan eller kyrkomusiken. Tvärtom hade han rykte om sig att ha en avvaktande attityd till kyrkan. Det är därför en smärre sensation att han ändå tonsatte en av kyrkans centrala texter, nämligen rekviet. Det är förstås inte svårt att se att dramatiken i texten som innehåller allt från den yttersta domen till uppståndelsen kan attrahera en operatonsättare men med den bild som jag har av Verdi så borde själva tanken på en kyrklig mässa fått honom att avstå. Vi kan dock alla vara oändligt tacksamma för att inte gjorde detta utan tog sig an texten på ett sätt som bara en operatonsättare med stor integritet skulle kunna göra. Resultatet av hans möda blev enligt min mening det i särklass bästa han någonsin skrev! Han använder sina kvalifikationer som operatonsättare men han använder dem på ett så begåvat sätt att text och musik harmoniserar fullständigt. Allting blir både trovärdigt och gripande.
I min skivhylla finns ett stort antal inspelningar av detta mästerverk. Där finns orkestrar som filharmonikerna i Wien och Berlin, symfoniorkestrar från Chicago och London, dirigenter som Solti, Barenboim, Karajan, Levine, Barbirolli, Leinsdorf, Reiner, Metha , Giulini med sångare som Björling, Birgit Nilsson, Domingo, Pavarotti, Price mfl. I detta sällskap kan man då undra vad dirigenten Helmuth Rilling har att hämta med kör och orkester från Stuttgart. Svaret är enkelt. Precis allt. Detta är den mest välspelade och välsjungna inspelning jag hört av Verdis Requiem. Det är ett musicerande som är värt alla tänkbara superlativer.
Jag skall medge att det är kanske så att de medverkande inte exploderar i Dies Irae som t ex hos Solti men det betyder inte att Rilling inte förmår göra även de storstilade avsnitten storstilade. Det är minst så överväldigande som jag tror Verdi hade tänkt sig med en balans mellan orkester och kör som han inte ens vågat drömma om. Hela inspelningen är full av detaljer som jag aldrig hört förut men som känns så nödvändiga för helhetsintrycket att man har svårt att förstå hur någon annan kan ha missat dem. Till sin hjälp har Rilling en orkester i toppform och en kör som i varenda inpass sjunger bättre än någon annan jag hört i detta verk. En amerikansk musiktidskrift skrev att ”they are almost to good to be true” och jag håller med. Solisterna anförda av sopranen Orgonásová (lyssna på hennes insats under det avslutande Libera Me!!!) är inga dunungar och här sjunger de helt utan anmärkning. Faktum är att jag inte kan lämna någon negativ kommentar om någon av sångarna vilket denna inspelning torde vara ensam om i min skivhylla.
Ljudupptagningen är mycket bra och sammanfattningsvis kan jag inte annat än konstatera att detta är min nya benchmark!

Skaffa den!