En Beethoven att komma tillbaka till

Ludwig van Beethoven:
Symfonier nr 2, 3 (Eroica) och 7.
Bayerska Radions Symfoniorkester
Dir. Karl Böhm
Audite 24.404 (*****)

För mig som vuxit upp med Karajans inspelningar från 1963 har dessa alltid varit min referens. Eller rättare sagt; detta sätt att uttolka Beethovens symfonier, med tyngd, brett monumentalt, som ofta förknippas med tysk-österrikisk dirigenttradition. Jag har aldrig känt mig hemma med mer sentida tolkningar. Harnoncourt var i början av nittiotalet så till den milda grad fixerad vid formen i ett försök till ”nytänkande” att han dränerade musiken på dess innehåll. John Eliott Gardiner gick ytterligare ett steg och presenterade en tunn blaskig soppa, som vid första intrycket kan upplevas häftig, eftersom man hörde varje enskilt instrument i orkestern. Någon helhet lyckas han dock aldrig skapa snarare förvirring och osäkerhet om vad man egentligen hade hört. De sista åren tycks dock sans och balans återerövrat sin plats och det har kommit inspelningar av exempelvis Osmo Vänskä och Daniel Barenboim som åtminstone har anammat Beethovens idiom igen. Tunt och spretigt har annars varit ledstjärna för många dirigenter, som ivrat för ”autentiska” framföranden, vad detta nu månde betyda men det är en helt annan diskussion.

Dessa liveinspelningar på Audite av tre konsertframföranden med Karl Böhm och Bayerska Radions Symfoniorkester står absolut i första ledet när det gäller övertygande och genuint klassiska beethoventolkningar. Det majestätiskt kraftfulla spelet låter oss ana ännu outforskade djup, som exempelvis Harnoncourt effektivt skalat av i sin tolkning. Det är frapperande hur Böhm behåller intensitet och därmed greppet om lyssnaren utan att ge sig hän åt underlig frasering och tempi som kommer i konflikt med musikens innehåll. Förhållningssättet till musik och form är fullständigt avslappnat. Varenda ton når fram. Fabulöst snyggt! Liveupptagningen förstärker också den påtagliga äktheten i tolkningarna. Eroican flödar fram med perfekt balans i orkestern, framförd med sådan auktoritet och tyngd, som man endast kan kapitulera inför. Vid direkt jämförelse med Böhm är Harnoncourt rena kulturkrocken. Så övertygad är jag att Böhms tolkningar omfattar hela Beethovens idiom på ett sätt som Harnoncourt inte är i närheten av. Lyssna bara på inledningen av ”Eroican”! Sorgmarschen är andäktigt högstämd. Tempi är väl avvägda. Övergången till durackorden blir härligt triumfatoriskt. En klart markerad höjdpunkt, en förklaring, som hos Böhm blir en riktig aha-upplevelse. Scherzot är livligt med underbara horn i trion. Finalens alla variationer utmynnar likaså i storslagen hornklang innan codan tar vid och avslutar den bästa inspelningen jag har hört av denna symfoni.

Symfoni nr 2 är minst lika övertygande. Stram utan att vara konstlad eller pretentiös. Det tål att påpekas igen; det är så fantastiskt snyggt framfört.
7:an är rena högspänningsfältet. Böhm genomför denna ”dansens apoteos”, som Wagner kallade denna symfoni, med en schwung och med en frenesi, som man vanligtvis inte förknippar med honom. Det är dånande pukor, ylande horn men ändå är det klassiska grundkonceptet glasklart.

Ljudupptagningen, till sist, är även den fullkomligt lysande. Klangen är kraftfull med mycket atmosfär, som skapar en påtaglig närvarokänsla. Detaljer i olika stämmor hörs tydligt. Inte på det spretiga artificiella viset, som hos många nyare inspelningar, utan de bidrar på ett naturligt sätt till helheten. Hornen i alla tre symfonierna är fullkomligt lysande. Detta är Beethoven, framförd med insikt och det är hänförande snyggt! Detta album är sensationellt bra och min klart lysande referens bland beethoveninspelningar. Audite säger på sin hemsida att de ska fortsätta att utforska arkiven. Vi får hoppas att de hittar ytterligare pärlor!

04.05.2008