Enastående Shostakovich!

	Moskvas Filharmoniska Orkester
	Kirill Kondrashin
	Melodiya (11 CD)

Ibland när man lyssnar på en ny skiva så vill man ösa superlativer över tolkningen men i själva verket är det kanske musiken i sig som gör intryck och inte själva framförandet. Gränsen mellan det ena eller andra kan vara svår att dra och varierar dessutom mellan olika musikstycken. Få dirigenter och professionella musiker misslyckas med en Beethoven-symfoni. Spelar man bara noterna med angivna styrkegrader och tempobeteckningar så blir det inte dåligt, musiken i sig är för bra för det. Om man däremot nalkas en Schubert-symfoni med samma utgångspunkt är det lätt att försätta lyssnaren i koma.

Liksom Schubers symfonier kräver Shostakovich symfonier insiktsfulla tolkningar för att vara intressanta. Alla halvmessyrer innebär att musiken faller samman eller klingar tomt. 

Min relation till Shostakovich symfonier har varit komplicerad. Jag har fler tolkningar i skivhyllan än som motiveras av mitt intresse för musiken. Jag har hela tiden haft en känsla av att det är stor musik men inte hittat många exempel på det och därför sökt vidare. Visst har Bernsteins tolkning av nian gjort den viss rättvisa eller Maxim Shostakovich inspelningar av flera av symfonierna. Roman Kofmans fyra eller Mravinskys åtta är också sådana tolkningar som levererar genuina musikupplevelser. Sedan finns det hela spektrat från Haitinks prydligt genomtänkta tolkningar till mer eller mindre spretiga och vildsinta tolkningar från Bernstein, Stokowski, Svetlanov eller andra. 

Med åren har jag försökt att begränsa min användning av superlativer för att beskriva tolkningar men när man hör Kondrashins Shostakovich som Melodia givit ut i en box med remastrade inspelningar så skäms jag inte för att använda alla tänkbara superlativer. Här är tolkningar som för alltid har förändrat min syn på Shostakovich symfonier och mitt enträgna sökande efter att hitta en tolkning som gör musiken full "rättvisa" är härmed officiellt avslutad efter 40 år !

Ettan får en fullödig tolkning, tvåan och trean är inte särskilt bra musik och ingen dirigent i världen kan ändra på det men man måste beundra Kondrashin för vad han åstadkommer även med detta material.

Men sedan kommer fyran och då händer det saker. Här är en tolkning som för första gången förklarar för mig varför Stalin kände upprördhet Sedan följer en femma, sexa, åtta och nia som är osannolikt bra. Sjuan har många kvaliteer men är enligt min mening boxens svagaste kort. Att en sådan bra inspelning är det svagaste kortet säger en del om kvaliten på övriga tolkningar. 10:an har många konkurrenter men Kondrashin hävdar sig väl. Kvalitéerna, som finns i symfonierna 11-15 tas tillvara på ett sätt som jag aldrig hört förut.

Med denna box som följeslagare under hösten har min inställning till Shostakovichs symfonier för alltid förändrats men inte bara det. Jag tror mig också förstå människan Shostakovich på ett bättre sätt och varför han skrev som han gjorde. Det som utmärker tolkningarna är nämligen att de avslöjar  vad Shostakovich ville förmedla. De är kort sagt äkta i ordets allra bästa mening. Kondrashin försöker inte överdriva det sarkastiska eller göra något elegant som verkligen inte är elegant bara för att det ska passa in i den bild som vi måhända har av tonsättaren. Följden blir att Kondrashin och orkestern berättar en helt annan historia än vad andra dirigenter och orkestrar gjort.

Det betyder inte att jag aldrig kommer att lyssna till andra alternativ. Tvärtom kommer jag att lyssna till sådana med mycket större behållning eftersom jag nu fått en mycket stabil grund att stå på.

Jag hoppas att alla som är det minsta intresserade av den här musiken tar sig an Kondrashins tolkningar. Inspelningarna är från 60- och 70-talet och ljudupptagningarna varierar från mycket bra till utmärkta. / Staffan 28.12.2013