Bosch och Bruckner

En god vän sa att jag skulle lyssna till dirigenten Marcus Bosch och Aaachens symfoniorkester eftersom de "genomfört ett Brucknerprojekt" som du inte har råd att missa. Jag hade aldrig hört talas om Marcus Bosch och visste inte att Aachen hade en orkester som skulle kunna anta en sådan utmaning som det innebär att spela in samtliga Brucknersymfonier live.

Med en rätt stor dos av skepiticism bestämde jag mig dock för att lyssna till min gode vän, och idag kan jag bara konstatera att jag är oändligt tacksam för detta. För att en Brucknersymfoni ska klinga som den ska krävs en orkester med bred stråkklang och ett tungt brass särsklit i de lägre registren. Musikerna i Aachen har bådadera. Från dirigenten kräver jag ett genuint intresse för musikens andliga innehåll, den som frikopplar Bruckners musik från dess innehåll åstadkommer i bästa fall en klanglåda. Dirigenten måste också rent tekniskt hålla samman de stora strukturer, långa melodier och temata som finns i alla symfonier. En särskild utmaning är det att hantera alla pausar som kan förrycka musiken fel hanterade.

Mina favoritinspelningar av Bruckners symfonier är nästan undantagslöst relativt långsamma i tempi, de ger, enligt min uppfattning, musiken tyngd och lyssnaren får goda möjligheter till reflektion. Bosch gör precis tvärtom. Tempi är genomgående relativt snabba men det fantastiska är att det fungerar. Musiken flyter obekymrat fram och många gånger hör man inte de "sömmar" i strukturen som annars kan vara så tydliga. Trots snabba tempi är det inte många Brucknertolkningar som är så överväldigande rent klangmässigt. Sjuan, åttan och nian kan knappast beskrivas på annat sätt. Tvåan måste också berömmas särskilt. Jag trodde i min enfald att jag aldrig skulle få höra en bättre inspelning än Giulinis av denna symfoni men nu inser jag att tvåan ska räknas till Bruckners stora symfonier.

Bosch använder sig av orginalversionerna av de första symfonierna. Trean och fyran är enligt min mening "bättre" efter det att Bruckner reviderat dem men jag hade stor behållning av Bosch och Aachens tolkningar där särsklit trean fick ett särskilt djup.

I nian använder sig Bosch av samma edition som Rattle nyligen, dvs den innehåller även den finalsats som man nu upptäckt att Bruckner till största delen faktiskt hann skriva klart. Bosch med sina genomgående lite snabbare tempi är minst lika om inte mer övertygande än Rattle. Symfonin kan med fördel fortsättningsvis  framföras i sin helhet. Här har jag dock stor respekt för de som har uppfattningen att nian generellt mår bra av ett långsamt tempo. Adagiot kan bitvis låta lite jäktat hos Bosch men jag förtår poängen med detta eftersom den i den här editionen inte utgör en finalsats.

Inspelningarna är gjorda live i en kyrka. Störningsmomenten från publiken är minimala. En kyrka är naturligtvis en passande lokal men den är inte idealisk för en ljudupptagning. Akustiken kan enstaka gånger göra musiken otydlig men ljudteknikerna har gjort en makalöst bra jobb och när man spelar skivorna på hög volym så är reser sig kroppshåren fler än en gång.

Slutligen kan tilläggas att i albumet som innehåller samtliga symfonier finns även den tidiga studiesymfonin (som ibland kallas nr 00) med samt symfoni nr 0 (som egentligen borde numreras som nr 2 eller 3 om man skulle numrera dem i tidsordning). Båda symfonierna är hörvärda även om 00 måhända mer är  ett försök att efterlikna Schumann och Beethoven än att skapa "egen" musik.

Sammanfattningsvis har januari månads musiklyssnande präglats av dessa Brucknertolkningar som jag förbehållslöst kan rekommendera till alla.