Bach på två sätt

Björn har nominerat en av volymerna i de så kritikerrosade inspelningarna av Bachs kantater med Bach Collegium Japan och Masaaki Suzuki som en kandidat till årets skiva. Jag har hört några kantater i serien och inte funnit dem så övertygande som många anser att de är. Jag bestämde mig därför att ägna mycket lyssningstid åt den nominerade skivan och jämföra den med en av mina favoriter i samma verk, Helmuth Rilling med solister och kör.

Först kan man konstatera att Suzuki och Rilling i stort sett verkar använda sig av samma utgåvor. Instrumentationen är i huvudsak lika möjligen är Rilling något mer sparsam än Suzuki. Tempi varierar en del och Rilling har oftare ett snabbare tempi än Suzuki även om motsatsen också förekommer. Vad jag slås av vid en direktjämförelse (jag spelade stycke för stycke direkt efter varandra upprepade gånger) är den begränsning som ligger i orginalinstrumenten och då framförallt i blåsinstrumenten. Musikernas möjligheter att skapa nyanser är så mycket mindre på orginlinstrument än på deras modernare varianter. I körerna spelar det mindre roll men i de för kantaterna så avgörande recitativen och ariorna är skillnaden påfallande. Hos Suzuki låter fagotten som en punkterad saxofon när blåsaren förtvivlat kämpar med att följa solisten. Hos Rilling dansar fagotten fram i ett skönt samspel med sångaren. När flöjten glittrar hos Rilling så tränger den nätt och jämnt igenom övriga orkestern hos Suzuki.

Suzuki använder sig av en countertenor vilket för mig är näst intill omöjligt att lyssna till. I en av kantarena så finns en duett mellan tenor och countertenor där klangen nästan skär sig jämfört med samma ställe hos Rilling där en alt och en tenor klingar naturligt och otvunget tillsammans.

Klangmässigt så är enligt min mening Rilling betydligt mer omväxlande och intressant. Men nu är ju inte klangen allt utan musiken måste bedömas efter hur musikerna förmår förmedla substans och innehåll. Naturligtvis så innebär då orginalinstrumentens inbyggda begränsning att Suzukis musiker redan från början hamnar i underläge. Men det betyder inte allt. I Bachs kantater är solisterna helt avgörande för resultatet och i Rillings fall lyckas de nästan undantagslöst i recitativ och arior övertyga mig om att de faktsikt tror på vad de sjunger om. Jag vet naturligtvis inte om det är så men det låter så. Hos Suzuki förhåller det sig annorlunda. Mycket ofta får jag känslan av ett konsertframförande som är inriktat på en viss klang och där texten kommer i andra hand. Det känns helt enklet inte trovärdigt. Inte heller här kan jag veta om man sjunger av övertygelse eller om man bara musicerar utan jag kan bara förmedla min egen upplevelse av framförandena.

Sammanfattningsvis så gör Bach Collegium Japan en kämpainsats med de resurser man valt och jag har inte svårt att förstå vad många finner njutbart med framförandena. I min musikvärld är de dock miltals från den genuina och uppriktiga ton som så skickligt och karaktärsfullt kommer till uttryck hos Rilling och hans musiker.

2012-12-15/Staffan