Thielemann, Furtwängler och frågan om Beethovens femma verkligen existerar?

Christian Thielemann är en dirigent vars musikaliska idéer känns allt mer tilltalande ju äldre jag blir. För närvarande ägnar jag hans och Wienfilharmonikernas inspelningar av Beethovens alla symfonier uppmärksamhet. Jag har också noterat hur dessa inspelningar mottagits av musikrecensenter och andra "förstå-sig-påare". Man kan väl sammanfatta recensionerna som blandade med en ofta återkommande kommentar om att Thielemanns tolkningar för oss tillbaka till Furtwängler, Karajan och andra. Jag förstår vad man menar med detta men frågan är om ett sådant påstående är så genomtänkt.

För mig är Beethoven och annan riktig stor musik tidlös. Det är säkert också en uppfattning som delas av en och annan som trots det känner sig förflyttad i tiden när de hör Thielemanns tolkningar. Det är naturligtvis ett logiskt bekymmer att å ena sidan känna sig förflyttad i tiden och å andra sidan påstå att musiken är tidlös: I själva begreppet tidlös ligger ju att den inte påverkas av tiden. Men invänder säkert någon det är själva musiken som är tidlös medan framförandena förändras. En sådan tanke kan låta bestickande men vid närmare eftertanke framstår den logiska grunden för ett sådant påstående som minst sagt skakig.

Musik existerar inte om den inte spelas. I framförandeögonblicket finns den där men så snart den inte spelas har den upphört att existera för att förhoppningsvis på nytt uppstå vid ett annat framförande. Om ingen spelar Betthovens femma så finns den inte! det gör den visst invänder säkert någon. Partituret och Beethovens noter existerar alltså så finns den. Alla nusikintresserade vet att Beethovens femma kan spelas på oändligt många olika sätt och vilken femma är det då som existerar. Är det måhända Karajans, Abbados eller rentav Thielemanns? Ingen av dessa är naturligtvis svaret men hur ska man då förklara hur den Beethovenfemma som existerar låter? Man skulle visserligen kunna säga att Beethovens femma är alla versioner som spelats och som kommer att spelas men då gäller ju att symfonin inte existerar förrän detta har hänt, dvs aldrig.

Någon lägger då pannan i djupa veck och liksom företrädarna för den sk autentiska skolan utropar att den Beethovenfemma som existerar är Beethovens egen version. Men inte heller detta är särskilt trovärdigt eftersom Beethovens musik alldeles säkert inte klingade likadant varje gång han själv var inblandad i ett framförande.  Det som då återstår som ett sista halmstrå för dessa musikens arkeloger är att Beethovens femma existerar i den form som den klingade i Beethovens huvud. Ett påstående om att något existerar eftersom det fanns i huvudet på en numera död person behöver måhända inte kommenteras ytterligare.

Man skulle kunna jämföra partituret till Beethovens femma med en ritning till en byggnad. Bara för att ritningen finns existerar inte byggnaden. Det underbara med musik är att samma ritning ger upphov till olika framföranden som hela tiden förändras och byter skepnad under sina kortvariga existenser.

Vad betyder då detta för hur Thielemann och Wienfilharmonikerna närmat sig musiken. Jag får uppfattningen att dirigent och orkester gjort precis rätt: Man har funderat över vad man vill förmedla med Beethovens symfonier och sedan har man omsatt detta i praktisk handling. Tillsammans visar man att musiken är tidlös eftersom den förmår kommunicera med mig idag: När jag som lyssnare får ta del av detta är det ointressant vad Furtwängler gjorde för mer än ett halvt sekel sedan. För mig existerar Beethovens symfonier i det ögonblick de strömmar ut genom högtalarna! När Wienfilharmonikerna på hörbart gott spelhumör låter femman klinga brett och maffigt med härliga rubaton och genomtänkta tempiväxlingar så tvivlar åtminstone inte jag på att Beethovens femma existerar och att det är den jag hör!

/Staffan