Bach som musik och inte matematik

Under många år har jag haft svårt att ta till mig mycket av J.S Bachs musik. Jag har alltid beundrat hantverket som ibland når sådana höjder att det är långt förbi min egen förmåga att ens förstå komplexiteten men musik är för mig något långt mer än ett gott hantverk.

Att koncentrera sig på det tekniska är dock djupt orättvist mot den musik Bach skapat. Bach var musiker och inte matematiker och hans musik döljer enorma emotionella djup som jag gissar att han vill att dagens musiker ska ta tillvara. När man lyssnar till Glenn Goulds kyligt exakta tolkningar av Bachs pianomusik är det uppenbart så att Gould är mer fascinerad av den matematiska skönheten i kompositionerna än det emotionella djupen. I den andra änden av skalan återfinns Simone Dinnersteins tolkningar (se min spellista för vecka 14).

Dinnerstein menar att det inte är regelbundenheten som gör Bachs musik så stor utan oregelbundenheterna. Hon koncentrerar sig därför på dessa och markerar varenda synkopering och så snart tonerna binds över ett taktsterck så tillåts man som lyssnare inte ens att uppfatta taktstrecket. Resultatet av detta är en mycket emotionell Bach som enligt min mening är den mest genuina Bach som jag hört på många, många år. Här försvinner det förutsägbara som efter mer en än lyssning kan göra Bach dödande tråkig. Hos Dinnerstein lever musiken och den blir bara mer och mer intressant ju fler gånger man lyssnar. Jag tror inte Bach för ett ögonblick hade för avsikt att hans musik skulle spelas matematiskt. Jag tror att Bach skulle ha älskat Dinnersteins approach eftersom hon dyker rätt ned i det som jag anser vara musikens verkliga kärna. /Staffan