Varför lyssna på Saint-Saëns pianokonserter?

Camille Saint-Saens kan knappast beskyllas för att vara den mest djupsinnige. Därmed inte sagt att han skulle vara ytlig på något sätt. Däremot är han en riktig charmknutte med sin eleganta stil. Han levde och verkade i Frankrike under en period då operan var den genre, som drog till sig publik. Symfonier och instrumentalkonserter var ”tråkigt tyskt” och det var ingenting som man skulle pracka på den franska publiken.
Mot den bakgrunden var Saint-Saëns något av en outsider, som gick mot strömmen när han komponerade flera konserter för soloinstrument och orkester.

”Varför lyssnar du på Saint-Saëns pianokonserter? Det är väl bara ytligt plinki-plonk”? Ungefär så löd ett mail från broder Björn. Ja, kanske behövs det en aha-upplevelse för att upptäcka skönheten och känna värmen som dessa verk utstrålar. Inte minst skönhetsupplevelsen är hänförande. Musik, som växer och växer och växer vid varje lyssning måste ha nå´t alldeles särskilt! Det ska man absolut inte förakta, trots att den kanske inte gör anspråk på att utforska själens innersta skrymslen.
Det är svårt att inte bli hänförd av dessa charmfulla verk, som verkar strunta i alla vedertagna regler vad gäller form utan i stället låter oss få uppleva ett outsinligt flöde av fantastiska melodiska infall.

Saint-Saens hittade sin egen ”nisch” för att använda modernt språkbruk. Då, på 1870-talet, kunde man knappast hitta någon modernare musik i fransk repertoar. Han behövde inte snegla mot Tyskland och Beethoven. Musiken står mer än väl på egna ben.

Lyssna på inledningen till 5:e konserten, det lite tvekande temat. Det är så snyggt att man får gåshud! Den vackra andantesatsen i 3:an, den heroiska inledningen på 1:an eller den vilda sista satsen i 2:an. Så där kan man fortsätta. Det blir aldrig tråkigt.

De inspelningar, som jag har lyssnat på är med WDR:s Symfoniorkester i Köln och Tomas Sanderling med Anna Malikova vid flygeln. Skivmärket är Audite SACD.
Jag tror att dessa har varit avgörande för att väcka mitt intresse. Som hon spelar Anna Malikova! Det ömsom mullrar ömsom glittrar om pianot på ett sätt som man inte ofta hör på skiva. Ljudbilden har ett fantastiskt djup, klangen är nästan tredimensionell. Bara att få njuta av den extrema klangskönheten på dessa skivor räcker långt!

/Lars