En fantastisk symfoni

Hector Berlioz skrev flera symfonier. Alla har det gemensamma draget att de är skapade i ovanliga för att inte säga märkliga former. Ingen av symfonierna följer "vanliga" regler för symfonisk form varken när de skrevs eller sådant som skrivits därefter. Den minst märkliga av Berlioz symfonier i detta hänseende är Symphonie Fantastique. Ändå måste den betraktas som en udda fågel i symfonilitteraturen. När Rossini fick läsa partituret till symfonin lär han ha sagt "Vad bra att detta inte är musik"

Jag har älskat den här musiken i mer än 30 år och hört den otaliga gånger. Jag har hört framföranden som fallit platt till marken och jag har hört andra som hållit mig på helspänn från den första till den sista tonen. Den kan spelas bra på många olika sätt. Stokowski går i land med en närmast teatralisk version som verkligen underhåller lyssnaren. Charles Munch kyligt franska elegans levererar en version som innehåller dramatik på ett annat sätt. Man skulle kunna säga att såväl Stokowski som Munch lyckas bemästra alla formmässiga underligheter på ett sätt som får lyssnarens odelade uppmärksamhet.

Till helt nyligen är det ovan nämnda inspelningar som jag skulle ha rekommenderat som ett heltäckande val sedda tillsammans. Nu har jag fått en ny, och måste jag tillstå, helt oväntad favorit. Stanislaw Skrowaczewski och LSO spelade in symfonin 1990 på skivmärket Chandos. Efter bara ett par minuters lyssnande förstår man att detta är någonting alldeles extra. Hela tolkningen fullständigt svämmar över med vad jag skulle vilja kalla genomtänkt musikalitet. Skrowaczewski har fullständig kontroll över helheten och det sätt som de två första satsterna  får konstratera mot varandra med den långa tredje satsen som en brygga är helt enkelt genialiskt.

LSO på det här humöret spelar skjortan av vilken annan orkester som helst och de följer dirigentens minsta vink. Skrowaczewski faller inte i fällan och försöker skapa extra dramatik genom höga tempi. Tvärtom är detta en ganska långsam tolkning där han istället använder sig av styrkeförändringar och Berlioz (knäppa men genialiska) instrumentation för att skapa ett högoktanigt drama. Skrowaczewski lyckas skapa minst samma dramtik som Stokowski med den viktiga skillnaden att Skrowasczevski aldrig blir teatralisk.

Jag tror att skivan är utgången men är ganska lätt att få tag på i begagnat skick och när det går upp för Chandos vad dom har i sina arkiv torde en återutgivning vara oundviklig ! Rekommenderas mycket varmt/Staffan