Brahms, gamla stötar och en man i sina bästa år

Brahms symfonier tillhör mina absoluta musikaliska favoriter. Det går inte en månad utan att jag spelar en eller flera av dessa mästerverk, och jag tröttnar aldrig!

Brahms symfonier röjer ett imponerande hantverk men också en passion som ligger mycket nära Beethoven. Den dirigent och den orkester som kan fånga båda dessa delar kommer också att trollbinda sina lyssnare.

I min samling har jag en enorm mängd olika inspelningar av symfonierna, förmodligen fler än vad som är nyttigt. Men när jag reflekterar över vilka inspelningar som berör kan jag konstatera att nykomlingar har svårt att ta plats. De som dominerar min favoritlista är Kertesz, Munch, Reiner, Wand, Monteux, Walter, Klemperer, Kleiber, Barbirolli, Horenstein och andra i den generationen dirigenter. Visst har yngre förmågor som Dohnanyi och Thomas Sanderling gjort intryck på listan men det är nog närmast fråga om undantag.

Naturligtvis kan man tro att det är en generationsfråga. Brahms dog 1897 och då hade flera av de dirigenter som nämns ovan sett dagens ljus eller var på god väg! Under alla omständigheter levde de under en stor del av sitt liv i en tid som inte var olik Brahms värld. Måhända har det påverkat deras förmåga att leva sig in i musiken. Det är nog bara en del av förklaringen en viktigare del är nog att en skivinspelning av en Brahmssymfoni var något speciellt och något man tog sig an med största allvar och nästan alltid i mogen ålder.

Det krävs massor av livserfarenhet för att kommunicera innehållet i en Brahmssymfoni. Att spela rätt toner kan nästan alla goda orkestrar göra även under en medelmåttig dirigent men att spela så att lyssnaren aldrig tappar uppmärksamheten eller tråden kräver helt andra tag. 

Finns det då inga moderna inspelningar där dirigenten lyckas med detta. Jag har redan nämnt Dohnanyi och Thomas Sanderling men in den "yngre" generationen är det Sir Simon Rattle som sticker ut. Rattle kan väl knappast kallas en ungdom men han har också haft den goda smaken att vänta med att spela in Brahms symfonier till dess han nått mogen ålder. Rattle får orkestern att producera samma maffigt breda klang som sina äldre föregångare och han anammar att Brahms målar med breda penseldrag och mycket färg. Resultatet är oemotståndligt och de bästa moderna inspelningarna av verken.

En topplista med gamla stötar skulle kunna se ut på följande sätt:

Brahms etta med Klemperer och Philharmonia

Brahms tvåa med Monteux och Wien

Brahms trea med Kertesz och LSO

Brahms fyra med Kleiber och Wien

Men varför inte så här:

Brahms etta med Horenstein och LSO

Brahms tvåa med Barbirolli och Wien

Brahms trea med Walter och Columbia SO

Brahms fyra med Reiner och Chicago

eller på något helt annat sätt !!