Brahms och Klemperer

Klemperers inspelningar av Brahms fyra symfonier anses av en del som den främsta Brahmscykeln av alla. Jag har lyssnat igenom inspelningarna för att höra om de lever upp till sin ikonstatus.

Jag kan utan vidare hålla med om att tolkningarna av ettan och trean (i synnerhet) håller mycket hög klass. Tvåan är den svagaste länken i denna Brahmscykel och Klemperer får inte musiken att lyfta förrän under de tre sista minuterna. Det är i och för sig magnifikt men det är för sent. Fyran är fyrkantigt välspelad utan någon större hörbar passion vare sig från podium eller från orkester.

Det finns också annan kritik som, om man ska vara ärlig, måste rikta mot samtliga tolkningar. En del av tempivalen känns inte inte optimala, musiken känns ibland fyrkantig vilket är en dödssynd när det gäller så personlig musik och på flera ställen uppkommer en orkesterbalans och en klang som inte låter "brahmsk". Jag funderade under genomlyssningarna om detta möjligen beror på inspelningen och ljudteknikerna snarare än på dirigenten och kom inte till någon säker slutsats. Oavsett vems ansvaret för detta är så är frågan oväsentlig. Det låter mindre bra. Jag tror att det är en dirigentfråga eftersom samma typ av obalanser finns i samtliga symfonier och även, vill jag minnas, i Klemperers inspelning av Ein deutsches Requiem av samme tonsättare.

Så min reflektion av denna musikaliska resa tillsammans med den store Otto Klemperer är att visst är detta mycket bra tolkningar men på intet sätt ett förstaval, varken som komplett cykel eller vad avser enskilda symfonier. Ettan och trean bör dock varje vän av Brahms ta sig tid att lyssna till./Staffan S