Att sitta bland träblåsarna

Vilket ljudperspektiv man väljer när man spelar in musik är inte oviktigt. Numera torde det vanligaste vara att återskapa en känsla av att man sitter på parkett med orkestern framför sig dvs det som man skulle uppleva som konsertbesökare.

Det är också en rimlig utgångspunkt men det finns skivor som spelats in med andra ideal. En sådan är Andre Vandernoots inspelning med L´Orchestre National i Berlioz Symphonie Fantastique. Skivan finns tillgänglig på skivmärket HDTT i tre olika versioner. Som mp3-fil, vanlig CD och som HQCD. HQCD varianten är dubbelt så dyr som en "vanlig" CD och om det är värt priset eller ej vet jag inte eftersom jag bara hört musiken som HQCD.

Jag måste medge att för en inspelning från tidigt 1960-tal är ljudet mycket bra och kan faktiskt mäta sig med många mer moderna inspelningar. Huruvida det beror på HQCD tekniken eller på något annat undandrar sig min bedömning. Ljudmässigt är dock denna skiva intressant på ett annat sätt eftersom den placerar lyssnaren bland träblåsarna. Det är sannerligen inget dåligt ställe att sitta på i just Symphonie Fantastique även om det kan kännas lite ovant. Detta är musik som jag hört otaliga gånger och aldrig kommer att tröttna på och med detta nya perspektiv där inte en melodislinga eller ett ackompanjemang från träblåsarna undgår lyssnarens öra har den faktiskt öppnat nya perspektiv. Efter en genomlyssning har jag fått ytterligare förståelse för verkets uppbyggnad och för den helhet som Berlioz velat förmedla.

Berlioz melodier är ibland av sådant slag att de kan vara svåra att harmonisera och eftersom det allt som oftast är träblåset som bygger många av dessa svårdefinierbara harmonier så har en hel del klarnat, åtminstone för mig. På ett sätt en lite omtumlande upplevelse.

Bortsett från sådana teknikaliteter så är detta också en tolkning med mycket höga konstnärliga värden. Vandernoot var en mycket begåvad dirigent som dog endast 55 år gammal år 1991. Att han kunde sitt hantverk bevisar han med all önskvärd tydlighet i denna inspelning. Den behöver inte skämmas för att jämföras med Charles Munch eller Sir Colin Davis bara för att nämna ett par av mina favoriter. Första satsens "Dagdrömmar" har precis det där lätt drömska uttrycket som ibland exploderar i ren passion. Balen flyter på i härlig valstakt och scenen på landet håller tillräckligt med tempo för att inte stanna upp (som den gör hos så många andra). I marschen får brasset och inte minst bastrombonen med sin brölande pedalpunkt tillfälle att briljera. Sista satsens häxsabbat är mycket färgrikt fångad och Berlioz ville nog ge lyssnaren gåshud och det lyckas Vandernoot förmedla. Sammanfattningsvis en mycket hörvärd Symphonie Fantastique.

/ Staffan