Shostakovichs 10:a - mellan ilska och sorg

Shostakovichs 10:a uruppfördes så sent som 1953. Han vågade inte ta fram partituret ur byrålådan förrän efter Stalins död, eftersom han fruktade att symfonin skulle tolkas som kritik mot regimen. Vilket den också var.

Shostakovich 10:a är enligt min åsikt en av de allra bästa symfonierna överhuvudtaget! Här finns inga longueurer! Inte en död passage i den drygt 50 minuter långa symfonin. Det är musik som har nerverna utanpå. Den är så till den milda grad fulladdad med alla sortens känslor att man nästan väntar på att den ska brisera och upplösas i atomer. Här finns djupaste melankoli, sorg, övergivenhet, frustration och ilska. Men också rikliga portioner med humor, som på ett förunderligt sätt ger allting sina rätta proportioner.

Problemet är bara; hur kan en enda tolkning hantera hela detta spektrum av känslor i alla dess skiftningar?

Det är just den stora frågan. De två inspelningar, som jag lyssnat på är på sätt och vis förunderligt olika. Båda är dock fullständigt äkta och övertygande och tar hela paketet med känsloyttringar på fullaste allvar. Men ändå är de inbördes varandras motpoler.
Den bottenlösa sorg och förtvivlan, som Karajan så hjärtslitande lyckas betona blir väldigt närgången och omöjlig att värja sig mot. Hos Karajan är just detta något av den röda tråden. Den fantastiskt breda och djupa stråkklangen för tankarna till ett ”mesto”, en sorgesång, som tränger upp ur själsdjupen. Träblåsarnas vemodiga melodier, inte minst fagottens klagosång frammanar starka känslor av ensamhet och övergivenhet. Det är omöjligt att inte beröras av detta. Episk bredd och känslomässigt djup karaktäriserar denna inspelning som förvisso inte på något sätt heller saknar intensiva känslor – en magnifik inspelning!

Petrenko uppvisar delvis samma känslospektrum, som Karajan. Men han tar en helt annan ansats. Här är det mer raseri och frustration, som står i centrum.  Petrenko har ett driv och en intensitet, som inte har sett sin motsvarighet sedan Ancerls dagar. Melankolin finns även hos Petrenko. Som den exempelvis gestaltas av fagotten här är det helt makalöst snyggt! Man ryser!
När Petrenko i slutet av den lite mer humoristiska sista satsen återgår till grundtonen i sin tolkning och dunkar in Shostakovichs signatur (D-Ess-C-H) och låter sedan symfonin långsamt klinga ut, ja då är det bara att försöka få ner pulsen. Enastående!
Slutsats; det känns inte, som om man har hört samma symfoni två gånger utan fått två olika upplevelser av samma symfoni. Det är kanske svaret på den inledande frågan!

/Lars