När tappade Herbert stinget ?

Jag har aldrig varit någon stor fan av Herbert von Karajan och hans ofta glassiga orgier i smetigt orkesterspel med oändliga legatobågar och hans märkliga förmåga att göra det mesta han tog sig till ett innehållslöst skal.

Många är dock övertygande om hans storhet på ett sätt som för mig alltid varit svårt att förstå. Jag har dock tidiga musikminnen från 70-talet då även jag med behållning lyssnade på hans Brahms och Sibelius. För att testa mitt hörselminne har jag därför roat mig med att lyssna på ett par av hans Brahmsinspelningar från senare delen av 80-talet och jämfört dem med de Brahmssymfonier som han spelade in i början av 60-talet. Skillnaden är enorm.

60-talsinspelningarna är fulla av både liv och karaktär och det faktiskt låter som om berlinfilharmonikerna tycker om det de gör. 80-tals inspelningarna är närmast sorgliga i sin karaktärslöshet där allt man åstadkommer är en karaktärslös ljudmatta som passar bra i hissen på NK men knappast någon annanstans. Karjan gjorde också i början av 60-talet några Sibeliusinspelningar som är hörvärda men sedan verkade det ha gått utför. Så frågan är när tappade Karajan stinget ? Hur kunde en så lovande början sluta så illa ? Jag förnekar inte att en och annan av Karajans senare inspelningar kan vara hörvärd men enligt min mening har ingen dirigent producerat så många mediokra skivinspelningar som Karajan. Vi får glädja oss att vi faktiskt kan plocka russinen ur kakan och dit hör definitivt hans Brahmsinspelningar från tidigt 60-tal !!

/Staffan