Beethovens nio symfonier / Pletnev

Pletnevs Beethoven, Staffan inlägg 2007-11-18

Det är uppenbart att man kan tycka olika om dessa inspelningar och jag har full respekt för olika uppfattningar. Av Björns inlägg får man dock närmast intrycket av att Pletnev skulle strunta i formen eller i vart fall att verkets "arkitektur" skulle bli lidande. Nu är jag övertygad om att Pletnev kan både sin Beethoven och sonatformen både utan och innan. Efter att ha lyssnat på hans tolkningar med partituren i hand är jag också övertygad om att han visserligen tar sig friheter men inte när det gäller det formmässiga i den utsträckning som Björn menar. Pletnev menar att Beethoven i grunden såg improvisatoriskt på sin musik och att detta måste alla som spelar Beethoven tänka på. Om man improviserat med andra musiker så vet man också att improvisation då sker inom vissa ramar eller inom en viss form. Improvisatorisk är alltså inte automatiskt detsamma som formlöst.

Mycket av min beundran för Pletnevs tolkningar är just det sätt på vilket han blottlägger arkitekturen i musiken. Jag förställer mig att även en lyssnare utan partitur kan höra detta. Pletnevs alla detaljer blir till en helhet och som lyssnare kan du välja två olika perspektiv. Du kan lyssna på alla dessa detaljer och njuta av hur de samverkar men du kan också välja att se helheten. Låt symfonin klinga ut, sammanfatta dina intryck och då är det lätt att konstatera hur Pletnev har byggt en större struktur som till och med är större än summan av delarna. Det finns andra som gjort samma sak och jag tänker då särskilt på t ex Leibowitz, men Pletnev gör inte detta som ett torrt konstaterande utan han har istället lyckats med att pricka varje symfonis och varje sats emotionella stämning och presentera detta på ett sätt som går direkt från "hjärta till hjärta" för att använda hans egna ord.

Vad Pletnev gör är att han hela tiden levererar det Beethoven föreskriver utan att alltid vara partiturtrogen. Skriver Beethoven en begravningsmarsch som i Eroican eller i sjuan så får vi oss sannerligen också oss tilllivs en begravningsmarsch. I sjuan går denna marsch mot ett oundvikligt slut med en massiv betoning på varje udda taktslag. Detta är helt enkelt genialiskt musicerande där form och innehåll förstärker varandra.

Eftersom Björn går särsklit hårt åt sexan i just detta avseende så vill jag ge en annan syn på formen eller arkitekturen i denna symfoni. De inledande takternas långsamma tempo kan få vem som helst att fundera över vart det hela skall ta vägen. Är man för snabb i sin slutsats tror man naturligtvis att det skall barka åt skogen och glömmer bort att fortsätta med ett förutsättningslöst lyssnade. Mycket snabbt kommer man nämligen att upptäcka att musiken träffar mitt i hjärteroten och de musikaliska ideerna flödar verkligen över. Det intressanta med Pletnev och som skiljer honom från alla andra inspelningar som jag hört (och det är många) är att alla repetetiva bitar aldrig upplevs som repitition utan hela tiden stöder de musikens momentum. Pastoralsymfonin faller vanligtvis sönder och samman på grund av detta när en och samma sak upprepas i stämma efter stämma. Normalt brukar då min tanke vara "ja ja, jag har hört det där nu, kom till saken". Men denna tanke uppkommer aldrig i Pletnevs version utan Pletnev är så förtrogen med verkets arkitektur att han hela tiden låter varje musikalisk idé vara början på nästa idé istället för att låta de olika delarna leva självständigt och isolerat. Detta gör att man är beredd att ta hela denna symfoni inte bara till sitt hjärta utan även till sin hjärna eftersom Pletnev på ett närmast mirakulöst sätt lyckas blottlägga den intellektuella process som Beethoven hade när han skrev musiken.

Den andra symfonin som får en särskild släng av sleven av min käre bror är åttan. Det är en riktig iakttagelse att den inte öppnar på det solskenshumör som finns i andra inspelningar. Men istället för att reagera negativt på detta (vill man ha solskenshumör kan man ju alltid spela någon annan tolkning) kan man fundera över varför Pletnev fattat detta beslut. Hans utdraget eleganta sätt att presentera inledningssatsen ger otvivelaktigt också honom utrymme att presentera musikens vertikala accenter och blottlägga kontrapunkten. Det har jag inte hört hos någon annan. Detta medför i sin tur att musiken blir både spänningsfylld och mystisk. Den svävar inte fram i den rosa elegans som man vanligtvis får höra och som är långt bort från min bild av revolutionäre Beethoven.

Pukorna i denna cykel är värd en särskild kommentar. Här har vi en pukslagare som spelar puka och inte slår på trumma. Menuetten i sjuan är ett utmärkt exempel på detta . Finalen är en naturlig följd av upplägget i första satsen och Pletnev demonstrerar åter igen sin osvikliga känsla för arkitektur.

Pletnevs Beethoven av Björn 07.11.18

Mina bröder är oerhört fascinerande av Beethovens symfonier i Pletnevs tappning. Jag får då inkomma med en avvikande uppfattning om denna nya cykel. Pletnev är en musiker jag är en stor beundrare av sedan många år tillbaka. Hans mycket personliga stil sätter ofta färg på den mest invanda musik. Beethovens symfonier tillhör den kategorin musik som jag hört enormt många gånger i olika tappningar. Finns det gränser vad man "får" göra med den gode Ludvig Van:s musik då? Jag anser det. Det finns gott omdöme och mindre bra omdöme, och vad man lägger i dessa begrepp blir i slutändan en subjektiv betraktelse baserat på vad man har för grunduppfattning om hur musiken ska framföras, åtminstone kan man ha en uppfattning om när musiken blir lidande på grund utav att utövaren ger sig själv för stort utrymme framför musiken. En notibld ger ingen undertext om vad musiken handlar om, undertexten är det dirigenten ska ha sin idé om när han ska kommunicera musiken till sin publik, sedan har varje lyssnare sin egen tolkning av musikens innehåll. Det är med andra ord en snårig väg innan man ska sätta sig ner och skriva ner vad man tycker, och kritik, bra eller dålig,  blir i slutändan en subjektiv betraktelse om vad man upplevt. Varje lyssnare har sin egen uppfattning om vad musiken handlar om. En tolkning kan därmed inte vara rätt eller fel. Kontentan blir då att man måste respektera varje god musikers modiga försök att göra något nytt, men även respektera att olika lyssnare tycker olika. Musikkritik, behövs det då? Möjligen som vägledning för vissa, som ren underhållning för andra och kanske utrymme för en intressant debatt i ett forum som detta.

Pletnev visar på en nästan religiös beundran av Beethovens musik, både som dirigent av orkestermusiken och som pianist. I det avseendet kan han liknas Bruno Walter som sa "Beethoven was my God". Det finns inget att misstro från min sida där, Pletnevs omsorgsfulla tolkning och speciella personlighet ger oss en tolkning som inte liknar något annan, och det är ju bra för det medför att det kommer finnas publik för denna nya cykel och då har den sitt berättigande. Låt mig också understryka att orkestern måste vara av enorm kaliber som kan spela så följsamt till Pletnevs tempiväxlingar, morendi, accenter och dynamik och dessa udda ritardenti som fick mig nästan att bli nervös, framför allt i eroican. Nog lovordat. Pletnevs version av de två första symfonierna är på många sätt helt okontroversiella, min bror Staffan påvisade Pletnevs förmåga att få fram Beethovens humor i andra symfonin, men det behöver man ingalunda lyssna på Pletnev för att njuta av. Han är inte unik där. Mina problem börjar i eroican. Här kommer problemen med dessa ritardandi, små pauser och morendin som fullständigt raserar arkitekturen i musiken. Jag kan hålla med om att andra satsen är rätt anständig, men den följs av ett utrtråkigt scherzo och finalens coda är fullständigt ointressant. Visst, det finns detaljer här Pletnev lyfter fram som kanske andra inte tar fram med samma tydlighet, men å andra sidan är mycket av tyngden, kraften, energin inte av samma styrka som tex Haitink, Szell eller Bruno Walter. Att plocka fram dessa versioner i en direkt jämförelse får Pletnev att verka lite klen. Sofistikerad, men klen. Fjärde symfonin är boxens absoluta topp. Hade alla varit så här bra hade jag gett den lite mer än godkänt. Femte symfonin blåser förbi mig ganska obemärkt (men det är underbara kontrabasar i scherzot). Sjätte symfonin, här har vi boxens totala haveri. Pletnev improviserar sig igenom den som om han jammade på pianot, så mycket det nu går att  improvisera i studiosammanhang med omtagningar och vad det innebär. Tempi är helt oidiomatiska, musikens storhet och skönhet går helt förlorad -återigen, min upplevelse. Stormen är rätt häftig med prominenta pukor, men ingen match för tex. Roger Norrington på Hänssler som nästintill river ner konserthallen i Stuttgart! Sjunde symfonin har även goda sidor, andra satsen har påvisats av Lars som ett gott exempel, jag kan hålla med. Finalen saknar tyngden och frenesin hos Carlos Kleiber och Von Karajan. Åttonde symfonin är ett sömnpiller. Jag tycker faktiskt den är rätt medioker som tolkning betraktat. Jämför inledningen med tex Szell. Här kan det explodera av musik, eller gör det som Pletnev gör. Åttan lider av rutin och kanske drog man igenom den i väntan på att få göra juvelen i kronon, den nionde. Den (nian) är lite stillastående inledningsvis innan det tar fart, men jag blir rätt urtråkad här. Adagiot dras igenom rätt raskt och jag längtar efter Soltis storlslagna version från 1980 på Decca. Finalen är acceptalbel, men jag har svårt för vissa solister (Är inte Goernes bariton väl grötig?) och finalen bjuder inte på något minnesvärt. Inspelningarna av alla symfonier skedde på en tidsperiod av 11 dagar! Låter otroligt att det låter sig göras.

Pletnevs cykel är alltför ojämn. Det finns intressanta inslag och den är tveklöst personlig men musikens arkitektur raseras mellan varven av sådant slag att jag har svårt att vara fördragsam. Tolkningarna varierar mellan mediokra (åttan och femman) och medelmåttigt bra (ettan och tvåan). Resten av symfonierna har i vissa fall vissa intressanta inslag, men totalt sätt är de närmare haveri, jag tänker då främst på nr 3 samt 6. Pletnev förmedlar sin bild av Beethoven och den är inte densamma som jag har. Andra kanske tycker om detta, grattis då, men jag saknar för mycket av Beethovens revolutionära storlslagenhet. Pletnev är i mina öron skickligt sofistikerad men berör inte. Därför underkänner jag cykeln totalt sett. Om jag varit på konsert och hört Pletnevs pastoralsymfoni en gång kanske jag hade beundrat den eminenta orkestern och att jag upplevt något som jag aldrig hört förut, men detta är en skiva som ska kunna spelas om och om ingen. Jag tror inte jag har någon större lust att höra den på så sätt.  Pletnev gör något annorlunda, en eloge för den ambitionen, men han misslyckas med helehten. Jag står för recensionen i OPUS, så här i efterhand kunde jag möjligen varit mildare mot fyran. Nej, för att rekommendera olika tolkningar med de stora kontraster musiken kan bjuda på, men samtidigt värna om den traditionella bilden av Beethoven och musikens arkitektur, rekommenderar jag Szell, Walter, Karajan, Harnoncourt och Norrington och inte minst Barenboim på Warner. Dessa cykler är väldigt olika, men målar ändå upp en trovärdig bild av den eldige, engagerade Beethoven, den tonsättare som förmodligen ligger mig varmast om hjärtat !

Staffan 03.11.2007

Pletnevs Beethoven har uppenbarligen delat lyssnarna i två olika läger. Det är i sig en prestation när det gäller så ofta spelad musik och är bara det värt en eloge. Vissa recensenter har använt kraftuttryck som att tolkningarna skulle vara "omusikaliska" eller att tempi är "bisarra". För mig är sådana påhopp helt obegripliga. Om dessa tolkningar har något kännetecken så är det musikalitet. Det vore dessutom närmast en sensation om en så musikaliskt begåvad person som Pletnev med en så skicklig orkester som Ryska Nationalorkestern skulle kunna åstadkomma något omusikaliskt. Tvärtom är detta tolkningar som framförallt förmedlar en kärna av allt det somj ag förknippar med just Beethoven. Kanske har vi här bara en variant av de ständiga diskussionen om form eller innehåll är det viktigaste. Pletnev har valt innehållet vilket får några rättrogna regelfanatiker att gå i spinn. Själv har jag ingen särskild förkärlek för dirigenter som tycker att en god tolkning kännetecknas av en trohet till partituret i alla lägen. Partituret innehåller trots allt en begränsad information och för att få musiken att leva i nuet måste man sätta sin egen prägel på musicerandet. Bara då kan det bli riktigt intressant och det är just detta som Pletnev lyckas med. Gillar man sk tidstrogna uppföranden och andra former av musikalisk arkeologi gillar man naturligtvis inte Pletnev. Men om det skall finnas en mening med att spela in och ge ut ytterligare en Bethovencykel så måste den vara annorlunda. Det finns ingen anledning att ge ut ytterligare en Bethovencykel a la Haitink och LSO. Den sistnämnda har självklart sina stora förtjänster men varför skulle man välja att lyssna på den istället för Blomstedt, Solti, Leibowitz, Karajan, Barenboim, Vänskä eller någon annan av de otal insplningar som finns på marknaden ? Jag tycker att Pletnev och DG varit både kloka och djärva genom denna utgåva och jag har inte haft ett så stort nöje av att lyssna på dessa symfonier sedan jag hörde dem för första gången för mer än trettio år sedan.

Lars 02.11.2007

Det var då grymlingen vad du tog i. Nu tror jag nog att man varken behöver vara "idiot", "bigott" eller "trångsynt" om man ogillar dessa tolkningar. "I förhållande till vaddå", skriver du. Självklart i förhållande till uppförandepraxis, tradition och med den kunskap man har om de stilideal som härskade under epoken. Klassicismen under senare delen av 1700-talet letade sig tillbaka till antikens strikta former. Det ser man även inom litteraturen (ex. Hölderlin också född 1770). Beethoven var givetvis medveten om tidens intellektuella strömningar och det är inte någon slump att sonatformen stod som mall för de flesta verk som komponerades då. Ordning och reda, klara strukturer. Med det som bakgrund finner jag inte alls kommentarer som "felaktiga beslut" och "bisarra tempi" idiotiska utan enbart logiska. Jag är t.o.m. beredd att svälja kritiken "omusikalisk" utifrån det perspektivet. "Omusikalisk" behöver inte alltid vara detsamma som tondöv. Detta är givetvis en definitionsfråga men att helt åsidosätta tidsperspektivet och bryta gängse normer kan kanske upplevas som "omusikaliskt".
 
Givetvis har ju Pletnev sin konstnärliga frihet. En frihet som dock förutsätter gott omdöme. Beethovens ger därvidlag stort utrymme eftersom partituren, om jag förstått rätt, inte är överdrivet tydliga. (Det är väl inte så värst många år sedan det kom ytterligare en revision). Om Pletnev hävdar att partituren ger honom stor frihet därvidlag, är det ju mest en fråga om god eller dålig smak. Är det detta, det hela handlar om? En fråga om god eller dålig smak. Eller gott eller dåligt omdöme?
 
Jag har ingen aning. Men det ska bli intressant att låna dom för en genomlyssning.
 
Jag har också hittat recensioner, positiva sådana, på tyska sajter. Nedan ett utdrag som var genomgående positivt. (Ni får stava er igenom det själva). Intressant var att denna recensent inte alls tyckte att dessa tolkningar "skakade om bilden av Beethoven". Därvidlag var tolkningarna alltför konventionella. Speciellt ettan, sjuan och åttan. Som slutkläm hävdar han, att i jämförelse med Zinmans inspelningar är det snarare en fråga om ett kliv tillbaka! Det ni! (Zinman har jag heller aldrig hört)
 
Insgesamt legt Mikhail Pletnev mit dem russischen Nationalorchester eine äußerst schwungvolle Gesamteinspielung von Beethovens Sinfonien vor. Oft originell im Zugang, verleiht er ihnen einen frisch glänzenden Anstrich. Allerdings kann die sensationsheischende Behauptung im Booklet, Pletnevs Beethoven werde ´das bewährte Bild des Komponisten enorm erschüttern´, nicht bestätigt werden. Dafür fallen die Interpretationen der ersten, siebten und achten Sinfonie dann doch zu konventionell aus. Und im Vergleich mit David Zinmann Gesamteinspielung mit dem Tonhalle Orchester Zürich stellt Pletnevs eher dem 19. Jahrhundert verpflichtete Auffassung einen Rückschritt dar. Liebhaber historischer Aufführungspraxis und Verfechter partiturtreuen Dirigierens sollten vor dem Kauf lieber hinein hören, alle anderen werden voll auf ihre Kosten kommen.

Staffan 31.10.07

Nu har jag lyssnat på alla nio symfonierna och är beredd att ge ett sammanfattande omdöme. Pletnev blåser liv i dessa symfonier och presenterar dem på et sätt som jag aldrig hört dem tidigare. Man kan ha synpunkter på om tolkningarna är så radikala som texthäftet vill göra gällande eftersom Pletenv trots allt för det mesta håller sig inom traditionens ramar. Det häftiga är dock att han lyckas med detta och sätta en omisskänlig personlig prägel på musiken som också är intressant för lyssnaren. Pletnev spelar Beethoven urkraft, driv och känsla. Lyssna på de rytande pukorna i fyran, den eleganta nonchalansen i tvåans sista sats eller varför inte till Pastoralsymfonin. Pastorlalsymfonin är den symfoni som jag haft svårast att ta till mig av Beethovens synfonier, ibland har jag gått så långt att jag inte ens ansett den vara värdig Beethoven. Pletnevs sätt att spela den har dock fått mig att ändra uppfattning. Helt plötsligt förmår symfonin fånga mitt intresse.  En förutsättning för att man tillfullo skall kunna uppskatta Pletnevs handlag är dock att man försöker frigöra sig från alla förutfattade meningar om hur den här musiken skall låta. Tillhör man den skara musiklyssnare som gärna vill sitta och bocka av sin favorithorninsats här eller pukorna där så finns en risk att man blir besviken. Sätter man sig istället ned med den enda förutsättningen att njuta av god musik och fantastiskt musicerande fri från egna referenser, då blir man rikligt belönad av Pletnev.  Jag har svårt att gradera vilken av symfonierna jag tyckte bäst om. Trean, fyran och sjuan kanske men sexan i den här tappningen är också plötsligt riktig musik i mina öron. Sista satsen av nian var också riktigt häftig men även ettan, tvåan, femman och åttan....

Jag kommer att återvända till denna förnämliga box många gånger och hoppas att detta är början på en ny era där dirigenter och solister vågar strunta i hur andra gjort ett stycke och istället spela det som de känner just då. Då kommer den klassiska skivindustrin att ha en framtid !