Recension juni 2008

Moget pianospel i Brahms av Cédric Tiberghien

Johannes Brahms: Pianokonsert nr 1, Variationer över ett tema av Haydn, Cédric Tiberghien, Jiri Bêlohlávek, BBC Symphony Orchestra, Harmonia Mundi 901977

All orkestermusik och alla konserter för soloinstrument och orkester av Brahms tillhör standardreportoaren. Av detta följer att inspelningarna av musiken är legio och konkurrensen stenhård. En nyinspelning av den första pianokonserten kommer därför att mätas med de allra bästa och det är precis vad denna nykomling gör och den gör det med besked.

Tiberghien med sina 33 år är kanske inte längre någon ungdom men han är fortfarande mycket ung vilket kan vara en belastning när man skall spela musik med så många bottnar och dimensioner som musik av Johannes Brahms. Tiberghiens sätt att spela musiken röjer dock inte på något sätt hans ålder. Tvärtom är pianospelet oerhört moget och i mina öron förmedlar han insikter som det normalt borde ta ytterligare några år att skaffa sig. Jag har hört många sk lovande unga solister, både på skiva och live, de senaste åren. Ingen har imponerat på mig som Cédric Tiberghien.

Mina favoritinspelningar av första pianokonserten har länge varit Fleischer/Szell och Barenboim/Barbirolli. Dessa två inspelningar har visserligen en del gemensamt men de har också mycket som skiljer dem åt. Tibergihen/Bêlohlávek erbjuder här ett tredje alternativ som i många stycken tar vara på de bästa hos sina två främsta konkurrenter.

Redan i den massiva inledningen förstår man att här kommer en Brahmstolkning utöver det vanliga Bêlohlávek bjuder på samma kraftigt uttrycksfulla majestätiska orkesterspel som Barbirolli medan Tiberghien precis som Fleischer lyckas göra pianostämman till sin egen utan att den för den skull låter tillgjord eller förhindrar flödet i Brahms musik. Det är också uppenbart att solist och dirigent verkligen lyssnar till varandra och varje fras i piano eller orkester håller ihop till en tydlig och väl genomtänkt enhet. Både solist och dirigent är också medvetna om var musiken är på väg vilket ger den ett driv och en rytmisk tydlighet som man sällan får höra. Brahms harmonik är som alltid intressant men den som också lyckas fånga Brahms ibland subtila förändringar i rytm och takt blir alltid rikligt belönade. Det lyckas man med här och dessutom med bravur. Exemplen på detta kan mångfaldigas men lyssna på de ställen där musiken byter karaktär i första satsen. I dessa partier är Tiberghien helt enkelt oöverträffad.

Många nutida solister verkar vara rädda för att sätta sin egen prägel på musiken. Man menar då att musiken skall ”tala för sig själv” och att solist eller musiker inte skall skymma kompositören. Allt sådant tal tycker jag är överdrivet och ofta något slags pretantiöst nonsens. Tvärtom måste det vara solistens huvuduppgift att försöka förmedla musiken på sitt sätt. Bara då lever en tolkning och bara då blir musicerandet äkta. Tiberghien gör allt detta. Musiken är omisskänligt Brahms men Tiberghien vågar också sätta sin personliga prägel på framförandet. Med en så lyhörd dirigent på pulten så blir också resultatet nästan magiskt. Lyssna på de nästan omärkliga pauser han gör i den långsamma satsen eller på hur han närmast driver musiken framför sig i rondot. Det är helt enkelt stort musicerande med små personliga medel.

Ljudupptagningen håller mycket hög klass och detaljrikedomen är stor. Redan efter fyra takter hade jag hört saker som jag aldrig hört tidigare vilket är en nästan chockartad upplevelse i ett verk som är mig så välbekant. Naturligtvis beror detta inte bara på ljudteknikerna utan också på den härliga orkesterbalans som dirigent och orkester demonstrerar. Den som vill ha en riktigt bra inspelning av Brahms första pianokonsert i en modern ljudupptagning skall inte tveka, skaffa den här! I mitt skivbibliotek tar den en självklar plats intill Fleischer/Szell och Barenboim/Barbirolli.

På skivan finns också Brahms variationer över ett tema av Haydn. Detta är också musik som finns inspelad i övermått. Här kanske Bêlohlávek och orkestern inte riktigt når fram till de allra bästa men det är en tolkning som med marginal får betyget väl godkänd. Huvudnumret på skivan är emellertid pianokonserten. Den är värd att köpas enbart för denna.