Recension 2009 Februari

Gustav Mahler: Symfoni nr 6
Tonhalle Orchester Zurich
Dirigent: David Zinman (RCA 2 SACD)

Mahlers personlighet kommer ständigt under luppen när en ny tolkning av hans verk presenteras. Vissa menar att en interpret av hans musik måste kliva i hans kostym och "bli Mahler" för att göra musiken rättvisa. Andra menar att Mahlers musik ska betraktas med musikalisk objektivitet och verket ska ses som ett självständigt konstverk och inte nödvändigtvis som en spegling av upphovsmannens själsliga tillstånd. Objektivitet är ett trist ord och är ofta liktydigt med kylighet och opersonlighet. Det är också snudd på omöjligt att vara objektiv när musik framförs av den enkla anledningen att det är människor som står för musicerandet. Men analyserandet av Mahlers personlighet är ganska unik när tolkningar av hans musik recenseras. När blev Mozart och Haydns personligheter trätoämnen i nya tolkningar? Eller Bruckners? Men Mahler blir det ständigt. Bernstein är för teatralisk anser vissa och Boulez är för kylig. Så var hittar man då medelvägen? Bernard Haitink kanske eller varför inte David Zinman som nu är aktuell med sin sjätte utgåva i sin kronologiska serie av Mahlers samtliga symfonier med "sin orkester" i Zürich, Tonhalleorkestern. Zinmans cykel har hittills hållit relativt hög kvalité. De två första symfonierna saknar visserligen just det teatraliska och är mer smakfulla än dramatiska. De efterföljande symfonierna, framför allt nr 3, fick däremot mycket intressanta framföranden och trenden håller i sig nu när vi nått fram till det nattsvarta mörkret i den tragiska sjätte symfonin. Zinman har ett fast grepp kring verkets struktur. Tempi är väl avvägda och dramatiken regisseras med en konsekvent och övertygande känsla. Debatt förekommer om scherzot ska placeras som andra eller tredje sats. Zinman väljer den som tredje och faktum är att detta är första gången jag blev rätt övertygad om att det finns en poäng kring detta val och det förstås på grund av hur Zinman skulpterar hela verket. Sammanfattningsvis måste man nog ändå säga att dirigenter som Bernstein och Tennstedt fortfarande får bära kungakronan för sitt respektive personliga engagemang. Men även Boulez för sin hälsosamt välbalanserade version på DG och som för mig är det bästa allroundalternativet. Trots Zinmans mycket goda förtjänster i detta verk så bör ändå betyget spegla skillnaden. Om Bernstein på DG får högsta betyg så ligger Zinman två snäpp under men det betyder inte att den är dålig. Bernstein gräver dock djupare i Mahlers själsliga gömmor och gör musiken mer rättvisa. Se där, även jag hamnar till slut i Mahlers personlighet och mitt omdöme färgas mycket av kravet på en genomlyst Mahler utöver den intressanta fasaden. Ljudet är enastående med rymd och naturlig dynamik.

Björn Sundkvist

23.01.2009

©2009  Sundkvist Awards
|
 Uppdaterad: 2009-02-24 |
|