Claude Debussy: Orkesterverk, bl.a La mer, Images, Jeux

Kungliga Skottska Nationalorkestern, Stèphane Déneve (Chandos 2 SACD)

Det råder knappast brist på inspelningar av Debussys främsta orkesterverk i skivkatalogerna. Faktum är dock, att det är anmärkningsvärt få tolkningar som sticker ut i sådana etablerade musikverk som La Mer (havet) och Images (bilder). Flera är för all del väldigt bra men det är få, som jag har hört som också bjuder på något extra.

Några sticker ut. Haitinks inspelningar på Philips (numera Decca) är superba, likaså Boulez dito, med viss fördel hans senare versioner på DG. Fritz Reiner och Georg Solti har gjort var sin La Mer med samma orkester, Chicago Symphony, men trots dess förtjänster så saknar de mycket av klanglig skönhet och mystik, som denna musik är bärare av. Allt kolorera musiken är en grundläggande viktig del i Debussys musik för att den ska vara riktigt bra och dit fram når inte Solti och Reiner. Där handlar det mer om struktur och attityd, det är muskulärt och tydligt men den beslöjade klangvärldens mystik är inte lika påtaglig som hos de bästa uttolkarna.

Att presentera musiken så att lyssnaren har möjlighet att omvandla dessa vidunderliga klangpaletter till ett intressant innehåll är A och O. Charles Dutoit med sin dåvarande orkester i Montreal, producerade en stor mängd skivor med fransk musik för Decca. Det mesta av Debussy och Ravel dokumenterades. Även om versionerna av Ravels musik snabbt blev internationellt erkända som tolkningar av högsta angelägenhet var Dutoits Debussy förvånansvärt ointressant. För att hitta riktigt bra Debussy förutom Boulez och Hatink får man gå en bit längre bak i skivhistorien, Karajans sextiotalsinspelning av La mer och Charles Munch i Boston från samma tidsepok är genuint fina tolkningar. Flera exempel finns givetvis. Jean Martinon (EMI) är en av de mer tunga konkurrenterna. Munch och Karajan hade förmågan att gestalta musikens struktur samt ägde den rätta känslan för Debussys klangvärld. Orkestrarna i Berlin och Boston spelar mirakulöst bra på båda inspelningarna.

Mot denna bakgrund är det jättetrevligt att kunna välkomna en ny samling med Debussys musik som är kvalitets-mässigt lysande. Stephane Deneve dirigerar Skottska Nationalorkestern i en 2 cd samling av Debussys mest kända verk. Att man kunde ha förväntningar är inte så konstigt. Deneve har gjort en mycket fin cykel av Roussels orkesterverk med samma orkester men då på Naxos. Chandos å andra sidan, bjuder på SACD:s ljudets fördelar och ger en klangbild som är djupare, varmare och mer dynamisk än vad Naxos erbjöd lyssnaren i Roussels musik.  La mer är i Deneves version en friskt saltstänkt historia med härligt temperament och dynamik. Musikens klangliga skönhet och naturliga flöde har sällan varit så lyckad på CD och vilken dramatik de bjuder på! Som exempel, hör på den sista skissen i La mer, man får rysningar av den stormande avslutningen. Rena adrenalinkicken!

Images sydländska dofter fyller rummet på ett sådant påtagligt sätt, att man upplever sig  förflyttad rent fysiskt till medelhavsmiljö. Deneves känsla för orkesterbalans och transparens är föredömligt och han presenterar musiken på ett övertygande sätt. För lyssnarna är det bara den egna fantasin som sätter begränsningar för vad musiken målar ut.

Denna recension har fokuserat på La mer och Images, Debussys mästerverk för orkestern. Man ska dock inte glömma Jeux, ett udda verk som inte är helt enkelt att greppa. Musiken är inte lika lätt att ta till sig som La Mer och Images men Deneve belyser denna musik också på ett sätt som ger mersmak. Jeux är mycket abstrakt i sitt uttryck och det är inte helt enkelt att förstå vad Debussy vill med verket. Rätt framfört, som här, faller bitarna ändå på plats.

Sviten ur ”våren” är likafullt briljant gestaltad. Förspelet till en Fauns eftermiddag, har en praktfull skönhet och den skottska marschen en välkommen sällan hörd bonus. Deneves Debussy är nu en av mina favoriter i denna musik, Haitink och Boulez får ge plats åt en till där i toppen. Det var på tiden!