Vinnarpresentation - musikåret som varit

Så har vi haft vår årliga musikträff och utsett Årets Skiva tillika vinnaren av Sundkvist Awards.
Omröstningen var inte helt oproblematisk. De inledande röstningsrundorna var helt jämna och vi fick upprepa förfarandet i ett antal rundor för att kunna skilja ut vinnarna. Dessutom var vi för ovanlighetens skull oense huruvida den vinnande inspelningen verkligen uppfyller kriterierna för en Sundkvist Awards. En viss frustration kunde då skönjas hos jurymedlemmarna.
Bland kandidaterna fanns bl.a. tungviktare som Helmut Rilling med en i alla avseenden högklassig ”H-moll-mässa” och Otto Klemperer med sin minst lika magnifika ”Missa solemnis”. Hur kan man gå förbi dessa? Dessutom hade vi en enastående konsertkandidat i Schumanns violinkonsert, som sannolikt aldrig fått ett sådant övertygande framförande på skiva. Bland nomineringarna hade vi även Brahms fyra symfonier med Simon Rattle och den överallt prisade inspelningen av Shostakovichs 10:a med Vasily Petrenko.
Så var slutade då det hela? Efter en del bryderier och ett flertal röstningsomgångar stod det klart att vinnare av Sundkvist Awards 2011 blev Bohuslav Martinus sex symfonier, inspelade på skivmärket Onyx. Dirigerar gör Jiri Belohlavek, som leder BBC:s Symfoniorkester.

Martinu har blivit en stor favorit hos oss alla tre. Därom är vi helt ense. Dessutom är dessa fullkomligt lysande verk jämförelsevis klent representerade på skiva.
Mycket av Martinus musik har barockens ”concerto grosso-form” som förebild. Ur den har han på ett genialt sätt skapat sin egen form med det speciella rytmiska driv, som är så karaktäristiskt för honom. Så har han skapat en tydlig egen röst, som ytterst utmärker en stor tonsättare.
Belohlavek har en härlig insikt i dessa symfonier och framför dem med en självklarhet och lekfullhet som låter fullständigt naturlig. Klangen är transparent och luftig vilket skapar en påtaglig närvarokänsla. Visst finns det rivaler till denna cykel. Både Vaclav Neumann (Supraphon) och Bryden Thomson (Chandos) har gett omistliga bidrag till Martinus diskografi. Detta diskuterades också i juryn men två av oss ansåg dock att detta inte diskvalificerade denna symfonicykel på något sätt eftersom den tillför så mycket. För alla intresserade av Martinu är detta album ett måste!

Kategorivinnare

I vokalkategorin utsågs Bachs ”H-mollmässa” med Helmut Rilling till segrare. Vill man söka sig utanför den skara, som förespråkar ”tidstrogna” tolkningar, behöver man nog inte leta vidare. Allting här är toppklass!

Mendelssohns och Schumanns violinkonserter med Christian Tetzlaff och Hessiska Radions Symfoniorkester under Paavo Järvi tog hem konsertutmärkelsen. Främst p.g.a Schumann, en ögon- och öronöppnare, som fick oss att upptäcka storheten i ett annars försummat verk.

Ervin Schulhoffs temperamentsfulla och emellanåt smått skruvade kammarmusik har gett oss många riktigt roliga musik-stunder de senaste åren. Därför känns det helt rätt att en CD med ett par av hans tidigare verk kopplade med ett par verk, som tillkom under 1920-talet får priset som bästa kammarmusik. Schulhoffs stil kännetecknas framför allt av en stor portion ironi kopplade med både jazziga och folkliga inslag. På denna utsökta Hyperion-CD spelar Tanja Becker-Bender, violin och Markus Bender, piano.

(Läs gärna mer om Ervin Schulhoff under menyvalet Essäer och "entartete Musik")

Nu lägger vi 2011 till handlingarna och ser fram emot 2012 med både musik på skiva i konsertsalar runt om i Europa!

Staffans musikår 2011

Mitt musikår har präglats av säkra kort men jag har också gjort en del utflykter till okänt territorium. Beethovens symfonier i flera olika tolkningar har varit en grundsten och efter alla genomlyssningar lyser fortfarande André Cluytens snart 50 år gamla inspelningar klarast. Visserligen har han konkurrens av både Wand, Rattle och Leibowitz men ingen av dessa har samma höga jämna nivå i alla verken. Naturligtvis ska Cluytens kompletteras med den egensinnige Pletnevs nya och insiktsfulla tolkningar.

Det har också varit mycket Bruckner och Mahler och där vill jag särskilt nämna den Mahlercykel som Jonathan Nott och symfonikerna i Bamberg har påbörjat. Enligt min mening är detta en cykel av yppersta klass i mycket bra ljudupptagningar.

Att få höra Mahlers tvåa live i Berlin och sedan lyssna till skivan från konserten med Rattle och berlinarna får naturligtvis också ett särskilt utrymme i min egen musikhistoria liksom uruppförandet av Anders Hillborgs ”Cold Heat” några månader senare. Två oförglömliga kvällar i Berlin !!!

Bachs h-moll mässa tog jag mig an på vårkanten och lyssnade mig igenom flera olika inspelningar men Helmuth Rillings hänsslerinspelning är nog bland det bästa jag hört på skiva alla kategorier. Den konstnärliga höjden är enorm och alla medverkande musicerar förmodligen på sin egen högstanivå rakt igenom hela detta stora verk. Jag kan bara konstatera att om det fanns en skivornas ”Hall of Fame” så hör denna produktion hemma där.

Under våren fick jag också förmånen att närmare stifta bekantskap med den amerikanske tonsättaren Peter Mennin och det var något som gav mersmak. En orginell tonsättare med ett universiellt tonspråk som jag absolut kommer att återvända till. En annan ny bekantskap för mig var Giya Kancheli där hans sjätte och sjunde symfonier fick stort utrymme på höstkanten.

Eftersom jag är en stor älskare av Brahms symfonier har de som vanligt spelats otaliga gånger. Tvåan med Pierre Monteux är ett måste. Naturligtvis ska man också ha höra de andra riktigt stora Brahmstolkningarna av Horenstein, Wand och Kertesz men en nykomling som Sir Simon Rattle är värd ett särskilt omnämnande. Jag tycker Sir Simon tar Brahms till sitt hjärta och gör honom tillsammans med berlinarna som sin egen personliga musik. Som jag skrev när jag nominerade denna skiva till orkesterkategorin i Sundkvist Awards så målar Rattle tjock och brett med ett oemotståndligt resultat. När man talar om stora Brahmstolkare får man inte glömma Sir John Barbirolli. Det är ett mysterium för mig att inte hans tolkningar av symfonierna med Wienarna inte har återutgivits.

Bohuslav Martinu är en tonsättare som blivit en favorit de senaste åren. Under vårkanten lyssnade jag till Vaclav Neumanns inspelningar av samtliga symfonier och blev helt betagen. Senare under året dök Jiri Beholaveks cykel upp och den röstades fram som årets skiva vid en årliga Sundkvist Awardsomröstningen.  Trots den inspelningens alla förtjänster är den inte mitt personliga val. Neumann har, enligt min mening, en bättre orkester i tjeckiska filharmonin till sitt förfogande och är fjärran från Beholaveks skickligt insmickrande musicerande. Beholaveks inspelningar är bra Neumanns är lysande!

Jag har under året också lyssnat till ett stort antal orkestersånger av tonsättare som Richard Strauss, Hugo Wolf, Alexander von Zemlinsky, Gustav och Alma Mahler mfl. Denna genre har unik förmåga att skapa sammanhang och dramatik åt en text och är därför något som jag gärna kommer tillbaka till. Förutom orkestersånger har jag (äntligen) tagit mig tid till att sätta mig in i Franz Schuberts Die Winterreise.  Här kan man bara lyfta på hatten för Fischer-Dieskau och Jörg Demus. Jag tror inte man kan gestalta denna fantastiska musik bättre än dessa båda herrar.

Leonard Bernstein har varit ett annat av mina projekt eftersom jag julen 2010 fick en box med massor av hans inspelningar. Mitt samlade intryck är att han sällan var dålig men att inte heller alltid var bra. De flesta av skivorna är tillsammans med New Yorkfilharmonikerna och om man ska vara riktigt ärlig så var det ingen topporkester under hans tid.  Höjdpunkterna bland alla Bernsteininspelningar är för mig hittills förutom Mahler,  hans Nielsen. Den musiken kunde vara skriven för honom.

Inför Ralph Vaughan-Willimas och  William Walton är jag tvehågsen. Efter att ägnat mycket tid åt dessa britter kan jag bara konstatera att all min tvehågsenhet kvarstår. Visst har båda skrivit sådant som förtjänar epitetet ”stor musik” men mycket av deras produktion skulle inte vara särskilt saknad, i vart fall inte hos mig.

Schumanns fiolkonsert är knappast något standardverk.  Kanske det beror på den virtuosa fiolstämman eller den tätt sammanpackade orkestersatsen, kanske på båda. Ingen har dock lyckats göra musiken sådan rättvisa som Christian Tetzlaff och Paavo Järvi i en helt fenomenal Ondineproduktion. Här är det bara att tacka och ta emot. Apropå Tetzlaff så har han blivit något av en favorit under året. Han har något så ovanligt bland dagens många skickliga violinister som en unik klang. När han tillsammans med goda vänner framför Tjajkovskij och Shostakovich på en skiva av märket Avi (nominerad i kammarmusikkategorin) så kan vi som lyssnar bara vara tacksamma för att det fanns ljudtekniker på plats för att fånga livekonserten.

Christian Thielemann har knappast tillhört mina favoriter men han går från klarhet till klarhet och hans Alpsymfoni och hans Brucknerfemma måste få ett särskilt omnämnande. Stor musik som förvaltas väl av alla inblandade.

Årets största skivupplevelse var utan tvekan h-moll mässan med Helmuth Rilling. Årets största besvikelse är utan tvekan Emanuelle Kirvines Beethovencykel. Kirvine tillhör uppenbarligen den falang av orginalinstrumentsmusiker som helt gått vilse i sina klangfunderingar. Här ges inte något utrymme för genuint musicerande utan det är så fyrkantigt och livlöst spelat att det bitvis blir parodiskt.

Björns musikår 2011

När jag ser tillbaka på musikåret 2011 så kan jag konstatera besöken av livekonserter har varit få och det bör rättas till under 2012! Livemusik är en annan form av upplevelse både kommunikativt med musikerna men också ljudmässigt annorlunda. Musik på skiva är en annan sak men för mitt vidkommande lika viktigt som live. Ett angenämt besök på Stockholmsoperan där det gavs en mäktig version av Puccinis "Tosca", vill jag dock nämna. Årets live-event för mitt vidkommande!

När det gäller mitt skivsamlande år 2011 har det präglats mycket av att leta upp gamla godingar på CD via Amazons olika sajter. Fynden har varit många och ofta löjligt billiga. Mahlers symfonier med Leif Segerstam på Chandos, numera tyvärr utgångna, har varit en upplevelse. Segerstam är lite av vår tids Bernstein i Mahler-symfonierna. Hans tolkningar med Danska Radions Orkester borde rankas högt i discografin enligt min uppfattning.

Likaså har det varit intressant att höra några av Haitinks Mahler-inspelningar, som han gjorde efter den kompletta cykeln i Amsterdam på sextio- och sjuttiotalen. Haitinks mahlersjua med Amsterdam i en senare digitalinspelning på Philips samt hans version av femte symfonin med Berlinfilharmonin, också Philips, är numera referensinspelningar för mig.

Dvoraks sjunde symfoni är ett verk som jag spelar mellan varven. Jag tycker personligen, att det är den mest övertygande symfonin av honom. Bernard Haitinks version från sextiotalet inspelat i Amsterdam är en högoktanig tolkning, där musiken får blomma ut på ett enastående sätt. Den intensiteten och det inspirerade musicerandet är inget man tar för givet på skiva. Den återfinns nu i Deccaboxen ”The art of Bernard Haitink”. Jag rekommenderar den starkt.

En annan upptäckt har varit Sir Colin Davis Amsterdam-inspelningar av Stravinskys "Våroffer" samt "Eldfågeln på Philips. Dessa tillhör de bästa jag hört på skiva. Tråkigt nog, även dessa är sedan många år utgångna ur katalogen.
Beethoven är alltid en hörnsten i mitt lyssnande. Att åter höra samtliga kvartetter med Takacskvartetten på Decca har varit upplyftande. Jag måste även nämna Riccardo Chaillys nya symfonicykel i Leipzig. En viktig höjdpunkt! Jag tror inte jag hört en bättre komplett cykel på många år. Chailly förvaltar de traditionella Beethoven-tolkningarna från Toscaninis dagar men med sin egen personliga touch. Överväldigande upplevelser! Jag tror Beethoven ler ner mot Leipzig från sin himmel.

Bachs "H-mollmässa" med Helmut Rilling kom sent i år till mig och blev nominerad av Staffan. Det förstår jag. Det är en enastående tolkning på alla sätt och tillhör nog toppskiktet av inspelningar av "Mässornas Mässa". Detta är Rillings andra inspelning av verket från år 2000 och återfinns på Hänssler.

Antalet skivor och upplevelser är alltså många och för mycket att spalta upp här. I slutändan skall några få skivor få äran att nomineras i vår egen Sundkvist Awards omröstning. Det är givetvis mycket svårt att välja. Men i år valde jag att i orkesterkategorin nominera Martinus symfonier med Jiri Belohlávek och BBC:s symfoniorkester på Onyx. Martinus symfonier har en originalitet och en kvalité, som ofta förvånar mig. Obegripligt att det inte finns flera inspelningar! Visst, det finns respektingivande kompletta cykler med Järvi, Fagen, Valek, Neumann, Thomson och kanske någon till men det finns ingen Abbado, Bernstein eller Levine vilket är synd. Men nu finns alltså en i alla avseende helgjuten version i mycket bra ljud på Onyx. Detta är en lyrisk Martinu, en detaljrik och jag upplever musicerande som en kärleksförklaring till denna musik. Visst, vill man ha en mer dramatisk Martinu kanske Neumann passar bättre trots det lite vassa supraphonljudet. Mitt val är dock enkelt idag. Denna utgåva blev också årets skiva i omröstningen Sundkvist Awards 2011 och utgåvan är enligt mig mer än värdig denna utmärkelse! Juryn var dock inte helt enig. 

Nog om kandidaterna till årets skiva, den sammanfattningen kan läsas här ovan av Lars. Inga besvikelser under året då? Visst fanns det skivor man kunde hoppats ha varit bättre. Den spännande unge dirigenten Yannick Nezet-Seguin gjorde debut på BIS med den tråkigaste versionen av Berlioz "Symphonie fantastique" som går att uppbringa. Den saknar nerv och dramatik vilket är två viktiga ingredienser i denna musik. Haitinks version av Bruckners fjärde symfoni levde inte heller upp till mina förhoppningar, mycket på grund av ett dåligt ljud på LSO-live.
Slutligen en varningssignal till vår tids tonsättare. Efter att ha hört musik av Jan Sandström, Anders Hillborg, Magnus Lindberg och Esa-Pekka Salonen oroar jag mig för likriktning. Ärligt talat skulle jag aldrig kunna särskilja deras verk. Deras klangvärldar och personliga uttryck börjar i allt för stor utsträckning likna varandra. Eller skönjer man ett nytt "nordiskt sound"? Jag är ingen expert på samtida musik utan uttrycker mig som lyssnare. Alla dessa herrar skriver många gånger god musik och har uppmärksammats internationellt, vilket är glädjande. Jag hoppas dock att de så småningom får ett  personligare uttryck. Det kan ses som ett önskemål från mig inför kommande år. Vi behöver ny god musik som stör, berör och berikar vår jordevandring.

Lars musikår 2011

Den kanske starkaste upplevelsen inträffade i slutet av året och skulle kunna beskrivas som återupptäckt av en bortglömd skatt. Av mer eller mindre en slump rotade jag fram Saint-Saëns pianokonserter ur skivhyllan. De visade sig vara rena knock-outen!
Anna Malikova, som solist tillsammans med WDR:s Symfoniorkester i Köln ledda av Thomas Sanderling bjuder på en sällan hörd uppvisning. I synnerhet Malikova, som tar tag i ”taktpinnen” direkt med sitt rättframma och virtuosa spel. Någon blyg viol är hon sannerligen inte utan hon vågar ta ut svängarna så maximalt det bara går. Där sitter jag, med stigande förvåning och i ett närmast chockartat tillstånd och funderar över hur detta har kunnat gå mig förbi! Musiken som sådan är enastående. Inspelningarna är relativt få och jag vågar nog påstå; definitivt inga i den här klassen. Så det kanske finns fler pianister, som borde upptäcka potentialen i dessa fem fantastiska pianokonserter!
Dessutom är denna SACD från Audite en ljudmässig fullträff!
Under året gjorde jag även en lite längre djupdykning i de stora kyrkomusikaliska verken. En synnerligen givande lyssnarstudie i hur kompositörer från olika tider ger uttryck för sitt andliga sökande. Från Bachs H-mollmässa, med Helmut Rilling, till Stravinskys ”Psalmsymfoni” i den klassiska inspelningen med Karel Ancerl på Supraphon. Rillings tolkning av H-mollmässan är också den enastående. Staffan hakade på och nominerade den till Sundkvist Awards, där den tog hem vokalkategorin.
Läs gärna mer om detta under reflektionen ”Kyrkomusik” på förstasidan.

Kring påsken lyssnade jag på Matteuspassionen i ett par inspelningar. Dels den med Gardiner på Archiv samt den med Harnoncourt på Teldec. Ingen av dessa övertygade mig helt, så här är jag fortfarande på jakt. Dessutom har jag,
som i fallet Gardiner, en stark aversion mot counter-tenors, så det är inte helt lätt att hitta en inspelning fria från sådana fenomen. Den klagolåt de ofta frambringar verkar vara omåttligt poppis bland dagens dirigenter på området.

Martinu förekommer flitigt på min spellista numera. Jag är särskilt glad över att Martinus väldigt speciella symfonier tog hem Sundkvist Awards 2011. Insiktsfullt tolkar Jiri Belohlavek dessa sex symfonier på skivmärket Onyx. Jag blir dessutom väldigt positivt inställd till skivor som låter naturliga och där känslan är att man inte fallit för frestelsen att manipulera (läs; vanställa) ljudbilden vid mixerpulten. Detsamma gäller inspelningen på Naxos av Shostakovichs tionde symfoni. Den har också mycket luft kring ljudbilden och den tar fram karaktären i instrumenten på ett enastående sätt. Shostakovichs 10:a är på alla sätt en av mina absoluta favoritsymfonier och att höra den tolkas med sådan övertygelse är en fröjd för sinnet. ”Konsertsalskänslan” är viktig och jag blir mer och mer allergisk mot ljudupptagningar, där jag upplever att ljudteknikern har trixat för mycket.

Josef Suks ”Asrael-symfoni”, framme på vårkanten, var ett verk, som jag försökte knäcka koden på.  Jag menar då att försöka nå en punkt där musiken öppnar sig. Jag kan dock inte påstå att jag lyckades i nå´n nämnvärd omfattning. Trots en nyinspelning av verket på BIS med Hans Peter Flor, så var det nog min gamla CD med Libor Pesek på Virgin, som kändes mest tillgänglig. En ”tyst symfoni”, skrev jag som kommentar i spellistan. Man hör, men hör ändå inte.

Av Bruckners symfonier konstaterar jag att några äldre inspelningar av fyran och sexan fortfarande står sig alldeles utmärkt i konkurrensen. Otto Klemperers EMI-inspelning av sexan med Philharmonia Orchestra har enligt min mening ingen motsvarighet. Likaså Karl Böhms tolkning av fyran med Wiener Philharmoniker på Decca är i en klass för sig. Karajans sista inspelning var Bruckners sjua på DG, också med Wiener Philharmoniker är också den toppinspelning, som måste ingå i varje skivsamling.
Mahlers symfonier har bara sporadiskt förekommit på mina spellistor. Här vill jag särskilt nämna Klaus Tennststedts inspelning av ”Uppståndelsesymfonin” med Londonfilharmonikerna. En tolkning där visionen om uppståndelsen är oerhört påtaglig och som kulminerar i enastående mäktig avslutning! Omistlig för alla mahlerälskare!

På kammarmusikens område intar Schumann en särställning hos mig. Jag älskar den! Pianotriona med Beau Artstrion är ett fint komplement till inspelningarna med Florestantrion. Beethovens stråkkvartetter, börjar nu också dyka upp på spellistorna. Och kommer förmodligen så att göra under lång tid framöver. Det är sådan mästerlig musik med en auktoritet, som man villkorslöst böjer sig för. Artemiskvartetten på Virgin övertygar med sin box med samtliga kvartetter.

Årets största besvikelse är utan någon som helst konkurrens Manfred Honeck och skivmärket Exton. Vilket av dem, som är värst kan kvitta. Om jag börjar med Exton, så har de en ljudfilosofi, som ligger så långt från en trovärdig ljudbild, som jorden till yttre Vintergatan. Den är extremt manipulerat på mixerbordet och alla, som varit i en konsertsal konstaterar strax att nå´t är galet här. Manfred Honecks mahlerinspelningar var i särklass de mest tråkiga och innehållslösa, som jag någonsin hört i den vägen. T.o.m värre än Benjamin Zander. Det vill inte säga lite det inte.